Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 3

vid detta namn rodnade ända upp till hårfästet. Ja, sire, det är herr Espårance. Låtom oss då fort öfverraska demp,, sade konungen, eller hur, fru markisinna, ty ni har väl Ingenting emot en liten ridt?... Vädret är nu vackert, och efter en sådan der utflygt blir alltid aptiten god... Vill ni? Gerna, sirels svarade Gabriella, hvars hjerta klappade af glädje. Jag skyndar då att byta om rock, sade konungen; kom la Varennel Jag är alldeles i ordning, svarade Gabriella. och vill här afvakta min höst.n Jag begär endast två minuter, utropade konungen, skynda dig,la Varenne, så att icke markisinnan behöfver vänta på 0s3. Den af ett ljuft bopp strålande Gabriella stödde sig emot stenalustraden, öfver hvilken solen i detta ögonblick gjöt sitt klaraste sken; vid åsynen af den vu så leende naturen, log hon sjelf och tackade i djupet af sitt ädlå hjerta Gud, på hvars omätliga godbet hon stundligen erhöll nya bevis. Medan den unga qvinnan fördjupade sig i sina nu så glada tankar, ilade monarken till slottet, dit åtföljd af la Varenne, hvilken uppbjöd hela sin förmåga för att med sina små korta ben kunna gå i kapp med den liflige konungen. Så fort de voro inkomna i rummen, hvarest kammartjenarne skyndsamt började bans majestäts toilett, begagnade den lille extra postmästaren, hvarje ögonblick, som betjeningen sprang efter något nytt klädesplagg, för att hviskande samtala med monarken. Sirex, sade ban mycket sakta, markisinnan riktigt skrämde mig med sitt gyckel att vilja undersöka mina fickor. Hur då, la Varenne ? Jo, hon skulle verkligen ha hittat någonting uti dem.