Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 2

Nej, siren, svarade hon, med en röst, så klar att den genast helt och hållet lugnade konungens farhågor. Motsatsen skulle också i hög grad ha förvånat mig,, tillade monarken, ty ett mera exemplariskt uppförande än mitt står icke att uppvisa.s Gabriella log, men utan bitterhet. Det är verkligen sant, min sköna Gabriella, jag har brutit med allt som skulle kunna förorsaka er någon sorg... jag försäkrar er, fru markisinna, att det är sant. Har ja icke för öfrigt nu kommit till en ålder, d man kör vara förnuftig?... Jag är ju ett gammalt gråskägg, och har utomdess bredvid mig den ädlaste och bästa bland qvinnor. Gabriella tryckte ömt Heriks band, men molnen lemnade ej ännu hennes panna. Det är icke konungens fel, om jag är ledsen, mumlade hon. Hvilkens fel är det då? Mitt eget... och sire, jag grämer mig ibland öfver allting. Men hvarföre, min ljufva kärlek?... lemna sorgerne åt de stackars krönte martyrerne, hvilka öfver tjugo gånger om dagen utsättas för något nytt lidande. De ega rättighet till att ibland vara vid dåligt lynne, men ni, min Gabriella, som å alla sidor endast är omgifven af personer, hvilka ej önska någonting högre, än att plocka törnena från er väg... ni törs ej klaga... kanske letar ni också, liksom alla andra qvinnor, sjelf ut en hop ledsamheter. .. Det tror jag icke, sade Gabriella lifligt, ack nej, mina sorger äro ej inbillade, som ers majestät synes förmoda. För det första... min far, är ej hans förakt ett oläkligt sår för mitt bjerta? Åh, er far!... hans förakt skulle jag, min själ, ieke bry mig mycket ora... för