Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 2

följare... Folket gifter sig, sire, och ärar äktenskapet l Åh ! om det är detta, som pi förebrår mi , sade Henrik nedslagen, om min Jjufva Gabriella grälar på mig för dessa, en gång öfverenskomna saker .. . Må Gud bevara mig derifrån, sire. .. nej, jag hvarken förebrår eller grälar! — Är jag il ärelysten eller girig ?... har jag någonsin blandat mig i politiken... eller har jag en enda gång åstundat titlar och äreställen ? Aldrig! Nåväöl!... Huru skulle ni då kunna tro mig i stånd att glömma min ringhet... Ack! sire, ni måste åtminstone göra mig rättvisa; betänk, jag har ingenting annat än er goda tanke om mig, som kan trösta mig för andras förtal och ränkor; tillskrif derföre icke låga beräkningar den bittra smärta, som någon gång banar sig väg utur mitt sorgsna hjerta. Jag vet, jag veto, mumlade Henrik, som blindt trodde på denna ädla själs oegennytta, men er klagan bevisar att ni lider; och att se er lida, Gabriella, är min största sorg! Jag begär ingenting mera, gade Gabriella lifligt, dessa min konungs vänliga ord äro nog för mig... Så fort ni inser att jag lider och ni värdigas beklaga mig, är jag nöjd, och lofvar att försöka bortjaga denna smärta, hvilken äfven förmörkat edra ögon. Med dessa ord kastade hon tillbaka sitt vackra hufvud, liksom för att bortskaka de tårar, hvilka ännu inkräktade hennes långa, mörka ögonhår. Min stackars Gabriella! utropade konungen, hvars förträffliga hjerta djupt rördes af Gabriellas oskyldiga list, du lider, ja, jag vet det; man låter dig i detta ögonblick uthärda många och hårda orättvisor, öfvir hvilka g grämer mig lika mycket som dul!... ty jag vet att min Gabriella är den bästa och