Aftonbladet – 18 juli 1856, sida 2

öfrigt så tycker jag, att det borde ha förmi skats ett godt stycke sedan jag gifvit honom den plats vid artilleriet, som jag bestämt åt Sully. : Ack, sire, han hyser ett outplånligt missnöje till mig i djupet af sitt bjerta, och en doiter kan ej utan smärta se den ömmaste bland fäder så förändrad. Säg icke de der dumheterna åt mig, Gabriella, ty jag vet, att denne så ömme far i sjelfva verket icke var någonting annat än en afskyvärd väktare, som bara plågade er, eller har ni kanske glömt Bougival och puckelryggingen Liancourt? ... Ja, om ni fortfar att se så här missnöjd ut, utan något annat skäl än er fars förakt, måste jag anklaga er för förställning eller också att vilja söka gräl med mig, dertill föranledd af någon hemlig orsak. Gabriella spratt till. Det ser i sanning ut, som om ni ej ville förstå min ställning, sire... eller skulle jag verkligen behöfva förklara mig bättre för ett så snillrikt hufvud, ett så ädelt hjerta ?... välan, sire, jag sörjer öfver att vara en konungs älskarinna... jag gråter vid minnet af dessa flydda dagar, då markisinnan af Monceaux hette Gabriella dEstråes... jag lider när jag mins hvad jag då var och hvad jag nu är!... Ack, sire! mätressen trycker mycket mina axlar, och jag saknar bittert detta fordna, då Gabriella ännu var oskyldig och ren!... Ja, denna ära, hvaröfver mången skulle känna sig stolt, vanärar mig... gör mig olycklig... O! om ni viste huru folket kallar mig. Folket älskar er för er godhets skull, Gebriella.n Nej, folket hatar mig, emedan jag innehar en plats, på hvilken det ville se en laglig hustru, sem kunde skänka landet en tron