Aftonbladet – 17 juli 1856, sida 3

långa Krig öfvade soldater, läto icke slå sig utan betalning. . Så fort. deras första öfverraskning var förbi, skyndade de att återtaga den förlorade terrängen, och inneslöto sig i den närliggande byns hus, inom. hvilka de. barrikaderade sig, under det att deras bästa karabinierer skoningslöst nedsköto den vildaste ligisthopen, djerft fallande den i ryggen. Den öfverlycklige Crillon tackade vid enna syn i, sitt sinne spaniorerne, hvilka så ädelmodigt förminskade ligans anhängare. Desse gåfvo allt mer och mer vika, förklaringarnesögonblick nalkades, ty de började allmänt räkna sina döda och sårade, men detta var icke Crillons önskan. Fransmän!... utropar den täppre generalen, djerft störtande in i stridshvimlet, fransmän, slagne af spaniorerl... harnibieu!n Detta förskräckliga harnibieu var allmänt kändt och vördadt såväl: i Frankrike som i utlandet. Crillon utstötte nu detta ord med så mycken kraft och så starka lungor att det öfverallt beherrskade stridsbullret. Ligisterna, hvilka redan harmades öfver att hafva blifvit slagne, blefvo alldeles ursinniga af vrede vid chevalierens förebrående utrop, och frågade hvarandra, hvarföre denne okände man helt oombedd kastade sig in i stridshvimlet;: och ,hvem -han väl kunde vara. Kännen j icke i en mig! jag är Crillon, barnibieul, lg d ..Crillon! upprepade på en gång de öfverraskade och än skrämde rahsmånnen. Vi äro: således äfven anfalne af rojalistiska trupper?, frågade en ligistisk officer. a skolen blifva det, svarade Crillon; mina gardister äro i hack och häl bakom mig. Det äf då spanjorerna som förrådt oss utropade officeren. Ditåt lutar det, kamrat! svarade den diplomatiske krigaren.