från nämde håll vänta sig någon synnerlig hjelp och omhuldnad, ej heller alltid af fruktan för en ogunst, som ej kan blifva synnerligen skadlig för den, hvilken alltid blifvit behandlad såsom stjufson; utan hellre från känslan af det opassande i en sådan opposition, mot den styrelse man åtagit sig tjena, från öfvertygelsen om den skada en sådan opposition skulle verka för det allmänna, och slutligen äfven från en slags med resignation blandad tröghet. — Författaren i Aftonbladet påstår, att de fleste tjenstemäns arbetstid ej kan uppskattas till. mer än 2 å 3 timmar om dagen; att lönen för så litet arbete är fullt tillräcklig; att den stora trängsel, som skall ega rum för inträde på tjenstemannabanan, vitsordar, det samma bana ej är oförmånlig; att Sverge har ett öfverflödigt stort antal tjenstemän, i förhållande till andra länder, samt att ständerne ej böra bevilja anzlag till förbättrande af lönerne, utan i sammanhang med en ändamålsenlig plan till reorganisation af våra embetsverk, åsyftande, bland annat, inskränkning af tjenstemännens antal, lämpligast till hälften. Undertecknad vill ej neka, att de af författaren gjorda uppgifter och föreslagna vilkor ega tillämpning på ett slag af embetsverk, nemligen K. M:ts kansli. Det arbete, som derstädes förrättas af expeditionssekreterarne, med den nuvarande organisationen och arbetsdelningen, är visserligen icke af den svåra och maktpåliggande, ej heller trägna art, att letsamma kan erfordra tromans värdighet och deremot svarande lön. Kanslisternes och kopisternes antal torde äfven kunna inskränkas, derest särskilt anslag dem tilldelas för besörjande af en renskrift, som ändamålsenligare förrättas af mekaniska renskrifvare, än af examinerade tjenstemän. Ej heller torde protokollssekreterarnes göromål, fastän de klyftigaste bland dessa tjenstemannagraders, vara sf beskaffenhet att billiga anspråken på löneförhöjning, motsvarande den för dem tämligen rundligt tilltagna rang, helst protokollsföringen i konseljen hvarken är på långt när så svår och mödosam, ja, om man riktigt gör sig underrättad huru densamma tillgår, ej ens så ansvarsfull som den vid en mängd lägre rerk, synnerligast. domstolarne. Undertecknad tror derföre, att protokollssekreterarne borde få löneförhöjning endast i händelse pro-okollsföranden jemväl ålades att, på sätt i kollegierne gemenligenr tillgår, tillika uppsätta de expeditioner, som af protokollet föranledas, af hvilken förändring expeditionssekreterareplatsernes indragning blefve en följd. Men deremot torde behofvet af särskilte byråchefer för målens beredande och utarbetande numera vara fullkomligt erkändt, på det ej, såsom hittills, dessa bestyr, de enda verkliga embetsmannagöromålen inom kansliet, måtte uteslutande hvila på departementsoch expeditionscheferne, och dessa platser till slut inom de trägnare departementerne blifva outhärdeliga, och på det inom kanslierne några platser må; finnas, hvarest de förut blott med expeditionsgöromål sysselsatte tjenstemännen kunde erhålla tillfälle att både vinna och ådagalägga duglighet till en mera sjelfständig verksamhet, och uppkallas att inhämta kännedom om de lagar och författningar, hvilkas tillämpning inom embetsverket ifrågakommer, äfvensom om de grundsatser, hvilka vid tillämpningen följas. Af dessa skäl torde en ombildning af Kongl. Maj:ts kansli vara af behofvet påkallad, hvarvid någon inskränkning af de derstädes nu anstälde tjenstemäns antal äfven kunde ega rum; men föga troligt är dock, att en sådan ombildning kan försiggå utan att anlita ständernes bidrag för att bereda de bibehållne tjensterne ökade löner i förhållande till de trägnare och mera maktpåliggande göromål, som sålunda uppstode. (Forts. följer.)