för er egen skull att samtalet icke måtte bli alltför långt, sade la Rame, ty j skolen då låta öfverrumpla er. Ni är mycket omtänksam, min kära herre, men var så god och lugna er för vår skull, ty vi äro bra nog säkra på vår sak. Ja, vi skulle verkligen ha dödat er, om ni genast vid vårt inträde ropat på hjelp, och vi skulle äfven göra det nu, om ni tvingade oss dertill, ehuru jag ganska väl vet att soldaterne ej tveka att liksom doggar kasta sig öfver de personer, hvilka deras herrar för dem utpekar; och vi ej heller gerna skulle vilja blifva mördade, innan vi hunnit förklara oss. Men ropa i alla fall, om ni så för odt finner, helt lugnt ut igenom fönstret, eller åt oss få hitkalla edra förnämsta officerare... äfven soldaterne om ni så behagar... vi äro färdigel... Att slåss mot tusen!s utropade la Ramee, tvunget skrattande. Nej, min herre... nål icke skall ni tro att det vore mig alldeles omöjligt heller, sade Crillon, men jag vill icke stupa, och det skulle i så fall kanske inträffa... nej, vi ämna icke slåss emot er armå, utan i det stället föreläsa henne vissa papper, hvilka ännu ligga i min ficka, och då det är gjordt, försäkrar jag er, att all vidare strid kommer att blifva lika omöjlig som öfverflödig. Hvad säga då dessa papper? frågade la Ramee kallt. Kalla hit edra officerare, och ni skall få veta det, på samma gång som de... Ni tvekar, det är också min själ det bästa som ni kan ogöra! Det fägnar mig verkligen att ni är en så pass försigtig karli Jag har förstått er mening, sade la Ramåe, det är en afsigt att förleda mina soldater genom några kungliga löften, eller något skamligt förtal.