Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 3

skade audiensen. De betraktade då hvarandra några minuter, utan tvifvel öfverläggande hvilken af dem som borde gå först, men efter en stunds tvekan gick den äldste raskt framåt, och de begge andre följde honom stillatigande. år örde nu inifrån förstugan en röst som sade: Ni säger således att dessa officerare ej förstå ett enda ord franska — jag förutsåg det nästan, och kan lyckligtvis tillräckligt spanska för att kunna reda mig. Gå nu och vaka öfver att ingen måtte störa oss. Om jag behöfver någonting, skall jag kalla er. Denna röst lät de tre spaniorerne spritta till. En af dem, en liten bredaxlad karl med svarta blixtrande ögon och hvita tänder, rodnade och stötte hastigt till sin följeslagare, hvilken kallt svarade: El rey!l Ja, mina herrar, sade adjutanten, det är verkligen hans majestäts röst, geom vi höra. Det leende, som vid detta svar krusade deras läppar, var dock redan borta när en officer skyndsamt närmade sig dem. I kunnen stiga in, mina herrar, sade han. La Ramå satt framför ett bord, på hvilket flera vaxljus brunno. Han bläddrade med uppmärksamhet igenom de af spaniorerne aflemnade papperen, i hvilka han funnit många varma försäkringar om den spanska konungens välvilja och det intresse, hvarmed bans sak onmifattades på auvåra sidan Pyreneerna. Både hindrad af sin läsning och i hopp att derigenomi gifva sig ännu mera värdighet, väntade han fills de inträdande personernas steg ej längre återljödo på goltvet, för att höja hufvudet och betrakta sina nya gäster. Varen välkomne, mine herrar,, sade han slutligen på spanska. j j j j (Forts. följer.)