Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 2

Den förmente Valois kunde naturligtvis ej misstaga sig på den hand, som tecknat dessa rader, hvilka dessutom åtföljdes af en ganska betydlig, till ceremonien bestämd penningesumma, och beslöt derföre ganska riktigt att åtlyda sin mäktiga beskyddarinnas mystiska befallning. Hvad skulle för öfrigt mera kunna slå an på provinsens vidskepliga hjernor, än usurperandet af detta, de gamle franske konnngarnes föregifna privilegium? La Ramåee skulle följaktligen nu inför sitt folk bota de sjuka. Det var dessa sjuka, hvilka vi sett uppstälda på tronens högra sida, hvarest de längtansfullt afvaktade den nye konungens ankomst. Fulbordade väl den fanatiske ynglingen denna ceremoni som en charlatan, hvilken med berådt mod föresatt sig att bedraga hopen? Nej, han hade verkligen uppfattat sin rol från dess allvarsammaste sida, och beredde sig derföre med stor högtidlighet till att utföra detta, de franske konungarne tillskrifna priv:legium. Denne olyckliges vansinniga kärlek hade hos honom utvecklat ett förtärande begär efter storhet och glans; kär i en qvinna, hos hvilken ärelystnaden och högmodet utträngt alla andra känslor, önskade han numera ingenting högre än att kunna beherrska henne och ingifva henne beundran; och huru uppnå detta mål om han ej egde en tron? — Henriette fordrade ju en krona! En fullkomlig lekboll för sitt öde, liknade la Rame, sedan sitt utkorande till konung, enne i en arabisk saga omtalade person, rs alla ärelystna önskningar en allsmäktig f på spe genest uppfylde; han skänkte honom för en dag guld, juveler, palatser och ondt, som består i en kronisk ansvällning af sköldkörteln straxt nedom struphufvudet).