Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 2

La Ramå tviflade ej heller ett enda ögonblick på sin konungsliga förmåga, utan han trodde sig efter detta prof, mer än någonsin, en Valois. Den olycklige! . .. han älskade Henriette så högt! Också då han efter ceremoniens slut besvarat armåns och några ståndpersoner lyckönskningar, och derjemte mottagit den present, hvilken Rheims damer förärat honom, och som bestod i en rikt broderad kunglig skrud, drog han sig tillbaka i sitt rum, hvarest han, i stället för att tacka Gud, eller begära hans förlåtelse, skyndade att skrifva Henriette dEntragues ett bref, i hvilket han berättade henne aftonens triumfer; han hoppades att detta skeptiska hjerta kanske skulle fröjdas öfver det gynsamma intryck, som den nyss utförda ceremonien gjort på stadens invånare. Jan, skref han, jag är konung! — I detta ögonblick ljuda rundt omkring mig skriken: lefve konungen!... lefve Karl X!... Dessa rop uppfylla mitt hjerta med salig förtjusning, ty för mig betyda de: lefve drottning Henriette! skönhetens perla, den nye furstens ädla och ömma maka!... Ja, Henriette, ni skall snart erhålla denna krona, hvilken ensam förmår att gifva er panna ett ökadt behag; kanske skall dess eröfrande kosta mig härda strider, men desto bättre, ty deraf skall mitt namn höljas med ära, och jag vet huru högt min Henriette älskar allt som är stort och tappert! ... Hvad jag är stolt och lycklig!... fordom. tviflade jag, ert hjerta förekom mig för evigt slutet... ack! jag visste ej, att ni var lika försigtig som skön, och att edra bevakare voro talrika och grymma; men vid vårt sista möte förstod jag ändtligen allt, då såg jag för första gången klart in i er ädla själ... Ni log mot mig, ni räddade mig, ni tryckte ömt mina