Aftonbladet – 15 juli 1856, sida 2

KRNNRRRRRRR tres ter RNE en krona; men då aftonen kom, drog han tillbaka sin hand, och då föll den ar. e narrade dåren äter ned på sin halmbädd, ett 1of för den grymmaste förtviflan och förskräckligaste hunger... Också la Ramee drömde vaken, han var konung, han var ärad, mäktig och rik, — kalifen hade ej ännu dragit tillbaka sin hand, och den stackars vilseförde trodde blindt på sin egen storhet! När han nu ändtligen visade sig på palatsets stentrappa, iklädd sin konungsliga skrud, och han på alla sidor hörde fanfarernas ljud och den förvånade massans vördnadsfulla anmärkningar, höjde han stolt sitt hufvud, och Karl IX sjelf skulle ej ha skäms öfver en dylik efterträdare och son. Han befalde derefter sina soldater, hvilka med knapp möda förmådde tillbakeahålla det allt mer och mer påträngande folket, att låta det komma närmare, och gick sedan med majestätisk hållning och långsamma steg fram till de sjuke. Dessa knäföllo framför monarken, hvilken med sitt hvita finger vidrörde deras halsar och pannor, under det han med klar och fast röst uttalade de sedvanliga orden: Konungen vidrör dig, Gud botar dig! Vid ett dylikt tillfälle hör det underbara naturligtvis till saken, ty de som tro si kunna påträffa det öfvernaturliga, tro sig är ven sedermera hafva funnit det. Ibland Rheims sjuke funnos dessutom en he mängd bestälda sjuklingar, hvilkas tillfrisknande följaktligen ifven blef ögonblickligt. Desse reste sig genast, upphäfvande vilda glädjerop och visande let hänryckta folket deras, liksom genom ett rolleri, plötsligen renade kroppar. i Undret var således påtagligt. Dessa märkI värdiga kurer hade kanske kostat fru de Mont-; vensier dyrt, men framgången öfverskred ut: siften, och de öfvertygade åskådarne skreko lefve konungen,, med smittosam värma, I