stiska konstverk, måste ett eller annat sätt reproducera antiken både i former och motiver. Men det är med denna sats liksom med så många andra, hvilka man i det längsta respekterar, derföre att de äro omslutna af ett snillrikt utarbetadt systems glänsande stålrustning, att de icke hålla stånd när de närmare sammanställas med historien eller den faktiska verkligheten. Den gamla verldens skulptur var död och utsliten, innan kristendomen kom och gaf en anständig begrafning åt hela den antika kulturen. Den antika skulpturen hade uttört sitt stoff, konstsinnet bortdog och själfva den tekniska skiekligheten försvann. Ett sträfvande, att i vår tid ytterligare uttömma och defva på detta stoff, är till stor del förspild möda; och äfven de konstnärer, som bäst lyckats att skapa bilder i rent antik anda och till och med åt bildstoder af män från en nyare tid egnat en blott typisk behandling efter antiken, ha, oaktadt all den beundran de rättvisligen kunnat framkalla, nogsamt känt och erfarit, att deras konst aldrig kunnat bli nationel och populär, att den intet samband egt med den nya tidens lif och medvetande. .Ä andra sidan ha konstnärer, i känslan deraf, att nya motiver äro ett af de vigtigaste vilkoren för en ny originel konstutveckling, sprungit öfver plastikens gränsor och gjort sig skyldiga till en materialism och till ett groft effektsökeri, som inom ingen af de andra konsterna hämnar sig sjelf så som inom plastiken, Det är att förmoda, att det.problem, söm måste lösas för att komma till framtidens konst, just består i upphäfvandet och förmedlandet af dessa båda ytterligheter, så att det idgella och det reella erhålla hvardera sin tillbörliga, rätt, konsten uppställer sköhheten såsom sitt enda mål, men hemtar friskhet oeh styrka i karakteristisk uppfattning af lifvet och naturen, samt med antik formskönhet söker att förmäla det djupare andliga innehåll, som den nya tiden eger. Sträfvanden, som klart och tillfredsställande häntyda på Aningen om en dylik uppgift för den Konst, som skall utveckla sig ur nutidens