ser har varit desto mera trygkande för des vestliga Norge, som det dit införda engelska stångjernet befunnits af så dålig beskaffenhet, att det endast till få arter af förbrukning kunnat användas. Med det förut gjörda förslaget, att landvägen införda svenska och norska väror skola kunma sjövägen vidare försändds, utan att dervid blifva tullpliklige, är ock mera öfverensstämmande, att tillåta alla svenska och norska varor (utom socker och tobak), sjövägen införas mot half tull, än att undantaga en del af dem från en sådan tull-lindring, hvilket senare skulle framkalla den konstlade utvägen att varor, för hvilka undantagen gälde, intoges landvägen och derefter från första hamn i det rike, dit införseln skett, sjövägen försändes vidare till deras -bestämmelseort, i stället att direkte sändas sjövägen från eha riket till det andra. v Ett annat inom komiten väckt förslag, om tullfrihet för de två stora föremålen för införsel från Norge till Sverge och tvärtom, nemligen fiskvaror och spanmål, mot upphäfvande af all tullindring för andra varor vid sjöväga införsel, mötes af den betänklighet, att då de norska fiskvarorna till största delen i Sverge icke hafva någon medtäflare att bekämpa, skulle fritagelsen från tull sannolikt endast komma den svenske förbrukaren till godo, hvaremot den svenska spanmålen genom tullfriheten skulle vinnr en verklig fördel vid afsättningen i Norge, under täflan med främmande spanmål. Härvid må erinras, att Sverge i medeltal de tio sista åren (1845 —54) utfört 458,524 tunnor spanmål årligen, och 1854 1,026,226 samt år 1855 icke mindre än 1,838,003 tunnor, och att det följaktligen icke är osannolikt, att om Sverges spanmål finge tullfritt införasi Norge, kunde den till mycket betydlig delfylla Norges spanmålsbehof, hvilket i vanliga år kan uppskattas till 1,000,000 a 1,200,000 tutinor. Derest det nu gälde att från nyo ordna handelsoch sjöfartsförhållandena mellan rikena, skulle detta förslag hafva åtskilligt för sig; men nu må ihågkommas, att det gäller att bygga på en grund, som bestått i 30 år, och att det i flera hänseenden skulle verka störande för handelsförbindelsen mellan rikena, om den hittills medgifra tull-lindringen vid sjöväga varvförsel af de flesta alster och tillverkningar nå med ens blefve upphäfven. Såsom förut är anfördt, har komiten ieke tvekat att föreslå, att det må tillåtas aw föra utländska oförtullade varor såsom tranmsitogods från det ena riket till det andra. De skäl, som uppfordra till en sådan lättnad i handelsförbindelsen, äro i sig sjelfva så klara och hafva blifvit så fullständigt utvecklade i komitebetänkandet af år 1846 och den norska regeringens underd. utlåtande af den 6 Jan. 1855, att man ansett sig endast böra dertill hänvisa. De kontrollföreskrifter, som komiten af år 1846 föreslagit, Mm man ock ansett helt och hållet ändamålsenliga. afseende på tillåtelsen att införa utländska förtullade varor från det ena riket till det andra, hår man ansett sig ieke böra föreslå någon förändring i nu gällande stadgande. Den genom mellanrikslagen gifna tillåtelse, att tullfritt landvägen införa såväl utländska som svenska och norska varor i vissa bestämda mindre qvantiteter, har man ansett af synnerlig vigt att bibehålla. Man har ieke förbisett att tillåtelsen kan leda till missbruk, men man an: ser möjligheten deraf icke få utgöra hinder för bibehbållande af en så vigtig del af melanrikslagent städganden ängående gränstrafiken, och man hoppat att det skall lyekas begge rikenas administrationer att hädanefter som hittills förebygga gröfre miss: bruk. Dock har man trott sig böra biträda det 1846 års komite gjorda förslag om nedsättning qvantiteter af icke specielt uppräknade artiklar, som det må vara tillåtet att sålunda införa. I fråga om svenska och norska fartygs ömsesidiga rättigheter här komiten bibehållit det mellanrikslagens stadgande, enligt hvilket det ena rikets fartyg skola i det andra riket behandlas såsom inhemska, åtnjuta lika rättighet och erlägga lika afgifter som desse. Men, med afseende på vilkoren för tillgodonjutande af denna likhet i skeppsoch varuumgälder, har komiten ansett sig böra upptaga det af 1846 års komiterade gjorda förslag, att dertill endast skall erfordras att fartygen äro försedda med sådane dokumenter, som de i hvartdera riket gällande stadganden förcskrifva till bestyrkande af egna fartygs nätionalitet, Genom K. Mits kungörelse af den 2 Maj 1852 är redan stadgadt att, under förutsättning af motsvarande behandling af svenska fartyg i Norgd, fartyg, som äro i Norge naturaliserade, skola i afseende å skeppsumgälder i Sverge behandlas som inhemska. Sedan man i Sverge numera betydligt underlättat natuoralisationen af utrikes bygda färtyg (genom kungörelsen den 15 Aug. 1851 och den sista svenska tulltaxan, hvari naturalisationsafgiften blifvit nedsatt till den i Norge gällande), samt svenska handelsflottan på senare åren vunnit en ej obetydlig tillväxt, har komiten ansett tiden vara inne att äfven i afseende på varuafgifterna i Sverge ställa fartyg, som i Norge blifvit naturaliserade, vid sidan af i Norge bygda fartyg; helst det icke mindre i förhållande mellan de förenade rikena än mellan andra stater, som med hvarandra ingått reciprocitetstraktater, synes böra vara hvart och ett fikes rätt att bestämma de vilkor, hvarunder fartyg må i detsamma vinna nationalitet. I Norge hafva alla i Sverge naturaliserade, liksom de i Sverge bygda, tillgodonjutit den i mellänrikslagen medgifna lindring så i skeppssom tullumgälder. Stadgandet i mellanrikslagen, att fartyg, som äro bygda i ena riket, kunna i det andra, utan naturalisationsafgift, naturaliseras, har mah på ofvan antydda skäl ansett böra utsträckas äfven till fartyg, som i ettdera af rikena blifvit naturaliserade. (Fortsättning.)