ste arten af dylika mytiska väsenden; det är icke en mähad, som utmattad af det bacchiska rageriet omsider försjunkit i en vällustig slummer; det är en bacchisk nymf, som hyllar Dionysos, icke såsom det vilda rusets, utan såsom den ungdörnliga lustens och fredliga pen gud. Hennes former äro icke vällusti iga, utan ri smärta, jungfruliga, och ordäst viulöfskransen kring hufvudet och ett drag af sorglöst sinlig njutning på det sköna anletet skiljer henre från ehariterna, hvilka, såsom man vet, äfven ofta voro följeslagarinnor åt den hbelleniska vinguden. — Herr Molins amorin är en värdig represehtant af det lätta, glada, skälmska slägte, som till sin sanna natur först blifvit oss rätt bekant genom de pompejanska väggisålningarne, och som gifvit Thorvaldsen stoff till så många sköna bilder. Denna amorin är mera beslägtad med Cupido än med Eros, den högre kärlekens gud. — Den neapolitaiskefiskargossen, af samme konstnär, är ett arbete äf stor förtjenst; friskhet och matursanting förenade med ädel och sant plastisk stil. Frågan, huruvida den nordiska myten och fornsägan lämpligen kunna gifva stoff åt den billande konsten, är en af dem, åt Kvilka praktiken redan börjat gifva en tillftedsställande lösning tvärtemot de estetiska teorierna. Vi återkomma härtill; men anmärka hör blott bland de plastiska arbetena eh behandling af ett från nordiska fornsagan härtadt ämne: Kraka, omgjordande sig med ett nät; för at sålunda hvarken klädd eller oklädds visa sig för Ragnar Lodbrok. Dea unge konsthär, från hvilken denna bild förskrifver sig, ir AA. D. Cahteler; gom för närvarande vistas I Rom, hat gjoit stora framsteg och synes lofva att bli en betydande talang, Den nedhukande qvinnogestalten, somsmeker en bro. vid henne Jiggande bunud, har mycken naturig grace och röjer ett ganska fint formsinne hos den unge skulptören. Det strövgt antika hufvudet passar dock ieke för det nordiska naturbarnet; den vildsköna blomma, som den kunglige vikingen fann vid Spangarhed.