sannt gripna ur lifvet, men dock adlade till plastisk skönhet; Konstnären har här haft tillfälle att karakteristiskt framställa motsatserna af qvinliga former i sin knoppning och fulländning och af olika uttryck för qvinlig blygsaimhet och oskuld, fien dessa motsatser dock sammaänhållfa till ett harmoniskt helt. I midten reser sig den fullmognade jungfrun, som, på samma gång hou söker skyla ina blottade bebag, kastar en blick af lugn värdighet mot det håll, hvarifrån den öobjudre störaren kommer. Til henne sloter sig på ena sidan det unga, smärta ännu outveoklade flick! artet; på den andra den unga i full jer ning stående möf, med olika uttryck af rä a och nyfikenhet. Professor Qväfnströms stätyott af Karl XII tillfredsställer icks fullkömligt de anspråk, man måste ha på framställningen af svenska folkets nationalhjelte. Det enkla, orubbliga, jernfasta i hans karakter och i hans aldrig svigtande förtröstan på rättvisans seger, sammanstämmer ieke med den något braskande hållning han här fått, hvilken icke heller lämpar sig rätt väl för ett monument. Derigenom att öfre delen af kröppen är för den utmanande rörelsens: skull svängi på sned, får äfven Hela gewtälten, sedd fratnifrån, ett uttryck af ytterlig smalhet, som icke blir förmånligt för den högresta och martialiska figufen, och beröfvär den det imponerande den kan och bör ega. Efter vår mening har Fegelberg i sitt utkast till en Karl XII kommit närmare den rätta framställningen af dehostnga bjelten, eburu han måhända gjort honom något för ung. Det är icke den 18-årige ynglingen, som vågade utan bäfvan mottaga den af trenne makter på en gång kastade: stridsBandskenr, uten den i stridens skola härdade och mo nade, men för svenska fölkets sinne i evärdlig ungdom lefvande bjelten, som bör i ett nationalmonument framställas. Professör Molins sofvande bacchante äv ett berömdt arbete och återses af hvatje konstvän med lIfligt bifall och sent estetiskt välbehag. Denna bacchante hörer till den högsta och ädla