Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 3

att ha uppväckt. Esperance hade uttalat dessa ord med outsäglig mildhet; då han slutat, förde han den unga qvinnans kalla nand till sina läppar och tryckte den ömt. Italienskan betraktade honom oafvändt, men ingen vrede stod att läsa på hennes bleka fann den föregående stundens kärleksyra ade försvunnit och småningom lemnat plats för en slags vild beundran. Det är bra,! sade hon ändtligen efter någrn minuters djup tystnad, men är det väl etta som er vänninna skall framföra till fröken dEntragues? Esperance betraktade den unga italienskan med ett rörande uttryck. Då man har den lyckan,, sade han, patt ega en så snillrik och så finkänslig förtrogen som Leonora, säger man henne icke hvad hon bör göra, utan förlitar sig blindt på hennes förstånd och hjerta. Leonora tryckte hårdt den unge mannens händer. mot sitt bröst och aflägsnade sig secdan hastigt. Se der huru jag ville vara älskad, mumlade hon med dyster smärta, men jag måste erfara hvem den qvinna är, som njuter af en sådan lycka!... åh! jag skall snart taga reda på denna hemlighet, ej för att berätta den för Henriette... nej... nej... endast jag skall veta den!... Ja, Concino måste inom åtta dagar ba skaffat mig detta namn... Huru kunna blifva älskad på detta sätt!... men bon är visst fullkomlig ..: en qvinna, värd Sperarza, måste vara det!... jag förstår aft Henriette är svårtsjuk och söker att lära känna henne... Må hon söka å sin sida... jag, jag skall finna å min!... Ja, jag skall upptäcka henne!... Ifrån detta ögonblck ger jag mig åtta dagar, för att utspionera hvem denna qvinna är! (Forts. följer.)