Aftonbladet – 11 juli 1856, sida 3

alla helst skulle älska, såvida mitt hjerta ännu vore fritt... men det är det icke!...jag har i Venedig lemnat en qvinna, som jag älskar med den vildaste passion; jag har svurit att älska henne evigt, odeladt,... och min själ är nu en gång sådan att jag förr skulle dö, än bryta denna ed. Åh!jag vet nog, att man skulle skratta åt mig, om min sällsamma trobet mot en frånvarande blefve känd af verlden... men jag riktar nu. mina, ord: till en qvinna, hvars hjerta nyss talat med mig, och ni skall förstå mig, Leonora, när jag säger er att jag, med litet skicklighet eller artighet, skulle ha kunnat bedraga er, genom att för några timmar... kanske. dagar, hafva gifvit er ett sken af kärlek, som dock icke tillhört er... ni skall ännu bättre förstå mig, då jag för er erkänner mitt läges alla svårigheter och den fara, för hvilken min ohöfliga uppriktighet kanske utsätter mig... men om jag än skulle ursäkta ett fel mot denna ed, för den hotande farans skull, skulle jag aldrig förlåta mig, om jag gåfve mina läppar, min kropp åt någon annan, än den, som eger hela min själ... ack! hon skulle ej heller förlåta mig min otrohet . . . hon skulle då dö af smärta och jag af skam... Skulle hon väl någonsin erfara den? frågar verlden... kanske!... kanske också icke!... men jag skulle ju veta den, och aldrig mera. våga blicka in. i detta ögonpar, hvars minsta. blick bestämmer mitt lifs alla handlingar... Se här mitt svar, Leonora: Jag älskar aldrig mer än en qvinna i sender, kanhända skall: jag en dag ej mera älska deny som nu uppfyller hela min själ... kanske inträffar det redan i morgon?... hvem vet, och då, Leonora, är det jag, som på knäjskall bedja er! bevilja. mig hvad jag i dag ej kan mottaga, eller gåfvan af en kärlek, hvars ädelhet hvarje man af ära bör känna sig stolt öfver