Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 3

af begär att erfara huru stor den unge mannens rikedom egentligen var, skyndade då att i sin tur uppsöka och komplimentera honom. Crillon aflägsnade sig nu,ismyg skrattande åt Espårance, hvilken under sin promenad med den tjocke italienaren nödgades underhålla sig om finanser, ty oaktadt hans naturliga öppenhet, brukade han alltid blifva förlägen, när samtalet föll på hans rikedom, men ju mera han erkände sig fattig och osäker om sin förmögenhets storhet, ju räddare och afundsjukare blef Zamet. Slutligen utstötte florentinaren ett skri och släpte djupt skakad Espeårances arm. Hvad fattas er, min herre? frågade den unge mannen. Såg ni inte der: borta, bakom träden... en qvinna i italiensk drägt!... Nej, men man kan låta undersöka denna sidan. Det. vore märkvärdigt, sade Zamet, liksom för sig sjelf, ja,... se der är hon nu igen... se der!... Det var verligen Leonora, hvilken gått vilse i allerna och nu framskymtade som en skugga. i Denna lilla qvinna, som vänder oss rygAh, jag såg också hennes ansigte.n Ni känner henne således ? Ja visst, men jag förstår icke huru hon kan vara här?... Tillåt, signor, att jag tillfredsställer min nyfikenhet. Med dessa ord skyndade Zamet till den all, i hvilken han sett italienskan försvinna. Men innan ännu Espårance hunnit fråga sig hvem denna qvinna möjligtvis kunde vara, såg han han henne störta fram bakom ett träd, hvilket tjenat henne till-gömställe, för att vilseleda och undvika Zamet. Hon skyndade nu djerft emot den unge