Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 2

Således har du kanske aldrig sett den underbare grannen sjelf ? Aldrig! Jag vet ej en gång hvad han heter. Det är också detsamma... jag hoppades endast att du sett honom. Hvarföre ? För att vid lägligt tillfälle känna igen honom. Är det ingenting annat, så skall jag, om det faller mig så, redan se honom i afton. På hvad sätt då? Genom att sätta en stege mot den mur, som skiljer vår tiädgård ifrån hans; festen kommer naturligtvis att ega rum både ute och inne; följaktligen skall jag nog upptäcka den ifrågavarande signorn, när han tillsammans med sira gäster promenerar i deupplysta allerna. Henriettes ögon glänste. Hvilken fö träfflig idt utropade hon, ja, ja, en stege! Medlet är visserligen icke vackertv, tillade hon bittert, men då man ej är bjuden, arrangerar man sig så godt man kan. Mig förvånar i alla fall denna glömska, sade Leonora, ty jag har hört att hofvets skönaste damer och förnämsta dignitärer blifvit inviterade till denna fest... hvarföre då utesluta er och er familj ? Henriette rodnade. Det vet jag inte, :men lika godt... För öfrigt är det icke om denna sak som jag vill tala med dig, min goda Leonora. Det ser i alla fall ut, som om den uteblifna balbjudningen skulle förtreta henne, och det ganska betydligt, tänkte italienskan vid lågynen af Henriettes rynkade ögonbryn. Vi sade således, återtog Henriette, att du skulle kunna se denna person... men det är icke nog. Ah!