Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 2

oss ——L härefter ... men du måste nu sätta dig här bredvid mig, så att vår osanning förekommer naturlig ... när derefter herr dEntragues är sin väg, skyndar du dig på balen, sedan du likväl först hjelpt mig upp på den der förträffMiga stegen! ... ack! Leonora, hvilket pikant nöje! .. Ja, och ni skall ifrån denna plats se festen lika väl som trots någon gäst.n Henriettes ögonbryn drogo sig tillsammans. Och du förutser intet hinder, ingen missräkning, Leonora? ... Nej; men som man bör vara beredd på allt, vill jag kläda mig i min granna, florentinska klädning, hvilken gör mig så vacker att jag till och med skulle kunna ådraga mi en konungs blickar, i fall det funnes en så dan på denna bal.n Ah! det vore visst inte omöjligt att hans majestät en stund infunne sig på denna festr, sade Henriette Jifligt. De begge unga qvinnora blefvo nu afbrutna i sitt samtal äf herr dEntragues, hvilken kom in i rummet för att hämta sin dotter. Allt gick enligt Henriettes önskan. Fadern samtyckte att fara hem, henne förutan, och lofvade att efter tvenne timmars förlopp skicka dit hennes bärstol. Men så fort fadern var borta, slutade de begge qvinnornas begrundande öfver lifslinierne och lyckans stjernor, och Leonora lät skyndsamt kläda sig af Henriette. Italienskan uppfäste sitt rika, glänsande hår med dyrbara nålar, insnörde sitt smala lif i en guldbroderad jacka, och under de vida brokiga sidenkjortlarne framskymtade hennes i röda ilkesstrumpor inneslutna ben. Sålunda smyckad, strålade hon af detta sällsamma behag, inför hvilket regelbundna: skönheter alltid må. ste gifva vika; Henriette nödgades till och med erkänna, att en farligare eld icke kunde