Aftonbladet – 10 juli 1856, sida 1

SEA vy STOCKHOLA , sen 10 Jnli. Frågan om Törbältring i embetsoch tjerstemäns lönevilkor, Vi omnämd,e för några dagar sedan denna fråga såsom, en af dem, hvilka vid snart instundande riskdag utan tvifvel komma under statsutsko ttets behandling, och yttrade att densamma fordrar en sorgfällig utredning och måste betraktas i sammanhang med frågan om en förändrad organisation af och arbetsfördelning inom embetsverken. Såsom ett bidrag till denna utredning införa vi följande oss meddelade begrundansvärda uppsats: Under hela sistförflutne år bar d stor skicklighet och mycken kkä dont förd agitation egt såm uti Sr Ad dj ; i Svenska Tidningen, hvarigenom den mångsidige skriftställaren hr K. sökt göra frågan rom till en verklig lifsfråga för hela samhället. På sätt och vis har han äfven lyckats häri, ty efterband har opinionen blifvit temligen allmänt stämd för den åsigten, att tjenstemännen vid nästa riksdag böra få sig till a förhöjda lönevilkor; men detta för llande, den vanliga följden deraf, a!t en sak länge, ihärdigt och med öfvervägande talang offentligen förfäktas, bör dock, enligt insändarens tanke, i tid bemötas med några välgrundade motskäl, på det att det icke, såsom annars lätteligen kunde hända, måtte slutligen leda till några förhastade steg. Insändaren, som sjelf ej saknar erfarenhet från yngre åren af den inre beskaffenheten utaf tjenstegöromålen inom åtskilliga embetsverk, och som allt ifrån början följt denna fråga med synnerlig uppmärksamhet, bar derför ansett det vara både lämpligt och nyttigt att framlägga de betänkligheter och inkast, han trott böra i främsta rummet härvid ifrågakomma. Ar K:s väl skrifna artiklar, som fullständigt belyste frågan från alla sidor, afstannade plötsligen innan ännu alla till ämnet hörande omständigheter törde hafva blifvit utredda, och den utlofvade slutliga reorganisationsplanen synes komma att alldeles uteblifva. Ett sedermera offentliggjordt tillkännagifvande, tyckes antyda, att sådant skett par depit, till följd af en från sjelfva tjenstemännens sida visad likgiltighet för saken eller bristande vilja hos dem alt understödja agitationen. Detta hr A:s steg må bedömas huru som helst, och om det må kunna klandras, att man utaf småaktigt motstånd låter afskräcka sig från att söka genomdrifva en nyttig sak, för hvilken man en gång med ifver offentligen uppträdt och för hvars bedrifvande man visat sig ega erforderlig förmåga, torde man dock just uti den nu inträffande omständigheten återfinna rätta förklaringsgrunden till många med tjenstemannaståndet i vårt land på det närmaste förknippade förhållanden, hvilka för den oinvigda mängden stundom kunna förefalla något dunkla. Så länge hr K. blott dref den satsen, att lönevilkoren borde förbättras, hade han naturligtvis medhåll af alla tjenstemän, hvilka i alla tider jämrat sig öfver för knappa och otillräckliga löneinkomster. Troligen ansågs hans framträdande äfven med välvilja af sjelfva rcgeringen, hvilken ständigt sökt förskaffa sina tjenstemän, hennes pålitligaste anhängare, så stor aflöning som möjligt, helst såcant aldrig medför några egna uppoffiingar för henne, utan alltid sker på andras bekostnad. Då deremot hr K. ville. drifva saken ännu längre och sätta den påyrkade löneförbättringen i sammanhang med en allmän Jönereglering; då han härunder framdrog de mångfaldiga oregelbundenheter, orättvisor och verkliga missbruk, som i aflöningsväg ega rum, samt yrkade på att Hjenstgöragr ståt landena borde ordnas i sammanhang med afs