Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 3

att det knakade i alla hans lemmar, derefter steg ham upp och gick gäspande fram till bordet. Leonora räckte honom en penna, hvilken han fattade med venstra handen. Ni dikterar väl åtminstone? frågade italienskan. Zamet dikterade verkligen ett bref, hvari han omtalade de senare dagarnes händelser, eller: konungens blessyr, försoning med Gabriella och den falske Valois anspråk. Concino skref långsamt, illa, osäkert och med venster hand. Då Zamet förebrådde honom detta oskick, urskuldade han, sig, med en brännskada på högra tummen. Sanna förhållandet var, att han ej ville att hans stil skulle kunna förråda honom, och han lyckades förträffligt häruti, ty ej en gång la Tournelles skickligaste notarier skulle ha kunnat läsa hans kråkfötter. Då brefvet ändtligen var färdigt, kastade han bo:t pennan och sträckte på sig sem efter ett förskräckligt dagsverke. År jag nu fri? frågade han. Ja, gålv sade Leonora. Hvart går han alla qvällar med så mycken skyndsamhet uti sin naturliga långsamhet? frågade Zamet. På ett spelhus, svarade Leonora, för att söka samla osa en hemgift. Det är visserligen hårdt att nödgas bygga sina framtidsplaner på ett tärningkast, men huru skulle vi annars bara oss åt?... här lära vi minsann inte få någonting... det syns nog Denna attack på Zamets kassakista hade likväl ingen annan följd, än att påskyn! samtalets slut. Concino reste sig och gick ut. Zamet läste igenom depeschen, förseglade den med ett sigill, på hvilket flera kabalistiska bokstäfver voro graverade, och gaf den sedan åt Leonora, hvilken åtog sig att sjelf lemna den till den derpå väntande kuriren.