Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 2

melankolisk, knall och fall skulle dö af denna så obehagliga händelse; men då skrattar hän i stället åt -alltsammans och talar med glädjestrålande ögon om belåtenhet !.. Espårance fortfor att småleende betrakta chevalieren, och Pontis gapskrattade, utan att just veta hvarföre. Hvilka narrar! utropade den gamle generalen, som i dag icke var vid sitt vanliga goda lynne, då man vill muntra dem, lyckas man icke... men när man deremot för en enda liten gång vill se dem allvarsamma, skratta de som en hop skator , . . Kom nu och Jåtom oss gå till Louvren, för att se på konungens gråa mustach och klufna läpp... kanske låter den synen min käre Espårance tänka på den aktningsvärde la Ramde, hvilken väl blir rådbråkad endera dagen ... akten er bara att han ej förut måtte uppsluka er... och så kan ni just påminna er den der lille ormungen Chåtel, hvilken man nu som bäst håller på att taga lifvet af, helt småningom likvisst, för att riktigt kunna krama sanningen utur honom, Glöm icke heller den söta Henriette, som vill er så väl, och mamma Touchets små knifvar... Se der har ni nu, Esptrance, en hel lista på glada saker... men skratta bara icke allt för häftigt, då ni är tillsammans med konungen, ty Chåtelet står ännu dvar på sitt gamla ställe.,, apropos Chåtelet, så heter dess guvernör du Jardin och är far till den, som... ni vet väl hvad. jag menar, Espårance ... åt honom åtminstone skulle ni väl icke kunna flina! De begge unga karlarne lade ändtligen något band på sin skrattlust, för att göra Crillon till nöjes; derefter begåfvo de sig alla tre till Louvren, men väl anlände dit, såg nog den stackars Pontis att jemlikheten endast är en vacker dröm här på jorden, ty: han fick stå utanför i galleriet, då deremot