Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 2

——— vv MMMM man ligger beskedligt qvar uti — såvida du händelsevis skulle föredraga att begrafva dig under ditt gamla, förfallna slotts ruiner!... Esperance deremot är rik, elegant och fjäsad, han har allt hvad du har och allt hvad du inte här... derföre ser du, mäster Pontis, är det så godt att du redan i tid vänjer dig vid att tala i singularis. Hvarför det? afbröt Espårance, Pontis har ju verkligen detsamma som jag.o Ni hör nu sjelf, general! utropade gardisten; allt hvad Espårance eger är äfven mitt. Ja så!... på det viset skall troligtvis den der malätne gardisten också tycka sig rå om den unga arftagerska, som förr eller senare kommer att bli fru Esprance? Senare blir det,, utropade Esperance, skrattande af så godt bjerta, att Pontis genast inföll i samma tonart. Chevalieren, som äfven blifvit smittad af denna barnsliga glädtighet, utbrast sedan allvarsarat: Sannerligen jag begriper hvad kom i däg går Åt Esperance; hans ögon glänsa, som om det vore eld i dem. Det är af belåtenhet, chevalier. Harnibieu! belåtenhet öfver att ha varit i fängelse!... Ni är min själ inte kinkig i så fall, och om den Juften är så god för ert lynne, skall jag visat icke underlåta att bedja hans majestät litet emellanåt skicka eder i kurran... Den olycksfågeln kommer helt blek och dyster ifrån Italien, han suckar så att hjertat kan brista i bröstet på den som hör honom, och han talar icke om någonting annat än döden — så blir han helt oförmodadt kastad i fängelse som en annan landstrykare — vid underrättelsen derom blir jag utom mig, jag kan hvarken äta eller sofva af fruktan att den, som redan förut varit så förskräckligt