Aftonbladet – 9 juli 1856, sida 2

—— ce . Siren, sade han, jag är en passionerad jägare, men jag eger gudnås ingen mark. Och ni skulle vilja jaga på min? utropade Henrik. Någon gång, och med ers majestäts tillåtelse. Det vare er beviljadt, svarade konungen utan att se huru en förtjusande profil, synlig endast för Espårance, med detsamma frams tittade bakom -ett förhänge; för att i brist på ord skänka den unge mannen det utlofvade småleendet. Dette leende var så skalkaktigt att det kunnat bringa en kärleksgud i förtviflan, ty Gabriella hade hört den åt Espårance gifha tillåtelsen, men förmodligen rädd att hennes skrattbegär skulle taga öfverhandenoch hennes närvaro derigenom röjas, drog hon sig skyndsamt tillbaka; den hänförände uppenbarelsen försvann således plötsligen för den unge mannens tjusta blickar. Audiensen var slut; Crillon och Espårance lemnade konungens kabinett. Ni är nu så godt som furstlig vederlike, utropade den gamle generalen belåtet. Tillåtelsen att jaga i de kungliga skogarne öppz nar tillika för er alla hans majestäts slott, och det vid hvilken tid som helst, Huru!: utropade Espårance med lätsad okunnighet, vid hvilken tid som helst?,,.n Ja, konungen må vara der, eller icke.., Detta är ett privileginihn, söm ej en gång alltid tillfaller prinsar af blodet,.., Om det faller er in att drifva upp en hjort midt i natten, så kan hi göra det.n Jag skall med nöje begagn mig af det kungliga nådebövisetn, svarade Espårance, ätan att dock någonsin missbruka det, tillade han suckande. Jag får då åtminstone se Gabriella, hur ofta jag vill, tänkte han, vännu mera, jag kan