Aftonbladet – 8 juli 1856, sida 1

het... .. att jag endast är tjugo år... och att jag skulle dö ung!... Älska mig, Esperance... stöd mig... lemna mig ej ensam i denna grymma verld, ni. hvars själ, jag känner det, har blifvit skapad för min!... Store Gud ! utropade Espårance, på en gång utom sig af glädje och smärta, det är ju hela mitt lif ni begär!... Ja visst. Välan! ni skall få det!... Ack det var så ni skulle tala med mig, för att blifva förstådd. .. Också svär jag att hädanefter helga er mitt förstånd, min kropp, min själ... bjertat har ni länge egt... Ja, Gabriella, jag skall bli denne vän, som ni begär, men se här mina vilkor. .. Låt höra ? Ni lofvar att tala med mig så ofta det är er möjligt; då ni ej kan göra det, måste ni småle emot mig; då ni ej heHer vågar lyckliggöra mig med ett leende, måste ni tänka på mig och alltid älska mig., Ack utropade Gabriella med tårfyld blick, hvad Gud är god, som skapat er för mig!, unga steg afbröto nu de be; unga; det var fångvaktaren, hvilken förmodligen började frysa och som derföre inträdde i rummet, för att vid den nästan utbrunna brasan litet uppmjuka sina stelnade lemmar. Vi hafva, alldeles bortglömt denne karl, sade Espårance leende. Se så!v utropade Gabriella, med glädjeblixstrande ögon, kom nu, friheten är der neöre!... tänd fort er fackla, min gode man, och lys oss utför trappan. Fångvaktaren skyndade att lyda och, alla tre stego hastigt utför den smala trappan. Efter faekelbäraren gick. Gabriella, som oupphörligt vände sig mot den bakom henne gående Esperance, för att emligt löfte lycklig