Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 3

tjensten... ni vet... ni var då ännu ganska sjuk... men det oaktadt var ni så god... så finkänslig emot mig, som om jag varit en vän... ej en obekant!... Espårance drog sig så djupt in i vrån bakom dörren som möjligt ty han ville ej att Gabriella skulle se den blekhet, hvilken han kände betäcka sina drag. Man var lycklig på den tiden, fortsatte Gabriella drömmande. År ni det då icke numera ? mumlade han, ni har ju en son... en liten gosse, skön som nil : En liten engel! sade bon, djupt rod-. nande. Det är ju mera än som behöfs för att vara lycklig.s Det är nu tredje gången, som ni upprepar ordet lycklig, sade den unga qvinnan, häftigt vändande sig emot Esptrance, och ändå vet ni att ni gör mig ondt. Ondt Ja visst... eller tror ni mig verkligen vara lycklig? Skulle det väl vara möjligt? Lägg handen på ert hjerta och svara mig! uppriktigt hvad ni egentligen tänker om min ; lycka. j Ack, min fru, jag vet ickeln j Så säg då ingenting om hvad ni sjelf icke vet. I fall jag deremot talat med er om eder lycka, har det varit emedan jag har den fasta öfvertygelsen att er sällbet ej skymmes utaf: några moln. Jag vet ju till och med... Hvadvet ni, min fru ? i Att ni varit uti och rest i frömmande länry och denna resa varit förtjusande, ty tel ni ej för hennes skull ha glömt edra vänner i Paris. Ja, herr Espårance, et har ni gjort; den store Orillon Har till och med ofta i min närvåro beklagat sig deröfver. Vid er återkomst finner ni ert palats å