Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 3

Hvarföre försöka öfverskyla sanningen... konungen har sjelf erkänt allt... han hade hos Zamet möte med en qvinna. För Guds skull, madame, låt ej svartsjukans orm få intränga i ert bjerta.. Jag är icke svartsjuk ! utropade hon. Hvarföre ville ni då öfverraska konungen ? Ni har rätt, sade hon kallt. Derefter sökte hennes kringirrande blickar arsenalen, liksom om hon der bakom velat upptäcka gatan de la Cerisaies träd. Jag tittar efter ert hus, herr Esperance... kan man se det härifrån ? Nej, min fru. Ni skall ganska säkert komma att trifvas mycket väl inom detta förtjusande hem... det är rikt... praktfullt... beqvämt. Det är sant. Är trädgården vacker?, Mycket vacker. Går den upp emot genovefainernes... ni vet... i Bezons?... Espåerance spratt till. Mins ni dess sköna liljor, hvilka om natten förekommo som höga kyrkljus... och så. dess praktfulla rosor... doftande jasminer och berusande nejlikor!... mitt hjerta vidgas då jag tänker på de balsamiska ån or, hvilka alla dessa berrliga blommor ipridde omkring sig... ack nej!... ni har ej kunnat glömma denna undersköna trägård? Jag mins den verkligen, madame, svarade Esperance darrande. Och de stora orangeträden sedan!... ni vet j i allen, helt nära sjelfva klostret... jag promenerade aldrig åt den sidan utan att blifva fverhöljd med deras Blommor, jag mi änuu alt då jag en afton kom in i mitt lilla, rum, fann jag flera af dem, hvilka fallit i) mitt hår och i min barm... det var just samma aftou som ni bevisade mig den der stora