Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 3

Ni har rättv, sade hon, mnan bör vara nog för sig sjelf... hvarföre önska ett stöd 1 denna verld?.. Er lära är bitter, men helsosam. i Ni säger ju icke detta. för er, ni; den allsmäktiga. .. ni, den sfalla anropade... ty hvem skulle ni väl kunta behöfva?s Ack! utropade hon med gsönderslitande röst, snärmn mig en enda vän!... jag här ingen... ingen... ej en gång min son, ty hans ögon äro ännu slutna för mig, liksom hans bjerta... Alla angripa mig ... alla hata mig... nej... ingen försvarar mig... ingen gör sig engång den mödan att för mig ljuga en tillgifvenhet, som han icke byser... ni, som svurit att skänka mig er vänskap... ni återtager ju till och med er ed! Ack, min fru! sade Esperance med slocknad röst, det gifves eder, som förbinda os till saker, hvilka stå vida öfver vår makt... och. menniskan är ofta allt för svag att kunna hålla hvad hon i ett obetänksamt! ögonblick lofvat. Huru!... ni ämnar då verkligen öfvergifva mig? ... Ni skulle således kunna se mig lida, utan att räcka mig er hand ? Om. jag såge detta sorgliga skådespel, skulle jag, ej Ta det, följaktligen skoll jag alltid undvika att se det. Det vill säga, att om någon af edra vänner hotades med döden, skulle ni frukta detta sorgliga skådespely och derföre resa er vig för att slippa se, öfvergifva för att slippa jelpa... Jag trodde er likväl ega ett hjerta, herre! också et!, min fru, och det lidor ublick grymtafedra orättvisa före tycker ul egentligen t jag borde stanna Ty hura skalle väl ix? Kunna tjena e: jag måste bört.. . hellre lida 1 et! annat land äf härln (Forts) sor, Säg, hv: