Ni sade er visst, madame, att lyckan ändå icke kunde trifvas i ett fängelse? Jan, svarade hon, det var verkligen derpå jag tänkte. 3 Och denna tanke?... ... Föll mig in vid åsynen af mitt fängelse, herr Esperance., Med dessa ord pekade hon på Louvren, hvars dystra, af solen öfvergifna kolonnad skarpt aftecknade sig mot den isglittrande Seinen. Ni lemnar nu detta,, mumlade hon, men jag återvänder till mitt!..., Espårance utstötte en smärtsam suck. Man är ej drottnings, hviskade han, utan att äfven vara slafvinna., Jag är ej drottning, utropade hon bittert .... men väl slafvinna ... åh det är jag fullkomligtt..x Ni har sjelf så velat,, sade Esperance sakta, liksom rädd. Det är sant. Och... och... ni ångrar er ju icke?... Nej,, svarade hon kort och med en röst så ihålig, att Espårance förskräcktes. Några. minuters tystnad inträdde. Ni har en förtjusande boning, herr Espårancep; återtog Gabriella slutligen. Man har då omtalat denna obetydlighet för er, min fru? Nej, jag har sjelf sett den. Ni?n Ja visst... jag berättade er ju nyss, att Jag gått in i ert hus, för att bättre kunna öfverraska konungen. Jag: förstår er ieke riktigt... Jag-sadey att jag upptäckt konungen i ert! palats. Dt vill säga då han lemnade det?... Han kom in till er ifrån Zamets trädgård., Jag vet icke hvariffån hans majestät kom.