Aftonbladet – 7 juli 1856, sida 2

samrca, bemlighetsfulla och hastiga afresa; ack! jag skulle kunna säga mycket os i sak... men edra affärer angå eniie: förlåt mig... jag skäll ej ens tillåta : fråga. Min Gud! madame, utropade Esperance, jag bedyrar er att jag ej förstått eit enda ord af allt hvad ni behagat yttra... Hvarföre anklagar ni er för fel, hvilka aldrig fal1it mig in att förebrå er?... Jag skulle till och med vara er på det högsta förbunden, om ni värdigas förklara mig, hvari dessa så kallade fel egentligen bestått?, Men, sade Gabriella förvirrad, ty hon ansåg ännu denna okunnighet låtsad, jag menade er arrestering. Den rår ni icke för, som jag förmodar; hans majestät har låtit arrestera mig af skäl, hvilka inte eh gång jag känner; följaktligen är det mer in sannolikt att äfven ni, min fru, måste vara okunnig om dem. Gabriella berättade nu för den unge mannen den del, som hon haft i hans fängslande, och hon anklagade sig bittert för att genom sina undvikande svar ha låtit monarkens vrede och deraf följande hämd utbrista öfver en oskyldigs hufvud, då bon sjelf varit den felande. — Menp, tillade hon, i samma ögonblick, som ert namn uttalades, i samma minut, som jag erfor att det var er konungen menat, att det var er, som den kungliga handen så orättvist straffat, åh, då bar jag ej mera någonting att förebrå mig... ej en gång ett dröjsmål... Ack! jag skulle ha kommit ännu förr, förutan den förskräckliga händelsen, hvilken nära på beröfvat Frankrike dess store konung. Jag är fullkomligt okunnig om denna olyckshändelse, sade Esperance; en fånge vet ingenting. Gabriella berättade nu det tillärnade konun