rars gjorde grofsysslorne i huset ech nu wider öfverläggningen arbetade som ifrigast med golfskurningen, reste sig upp från sitt arbete och ropade fryntligt: Varen icke ledsne; jag skall. skaffa er veri ser; min dotter skall skrifva till i morgon åt er, gif henne endast något papper. Öfverraskningen och glädjen voro lika stora. Med högtidsdagen kom j också madam: Öberg med de utlofrade verserna.: Det var en liten dikt af så enkelt behag; såsfint doft af j kärlek och tacksamhet för den vördnadsvärda gamla, att bon icke mindre förändrades och gladdes än hennes husfolk, när madam Öberg vid skurbaljan gaf sitt löfte. För en umgängesvän, som dagen derefter gjorde henne ett besök, berättade den gamla frun sin gårdagsfest och visade, såsom kronan deruppå, de erhållna verserna. Denna, lika öfverraskad som värdinnan, säger: Jag är till middagen i dag hos grefvinnan Wetterstedt, tillåt mig att få visa desa verser för hans excellens, hvilken, lika upphöjd gynnare som fin kännare af vittra alster, säkert skall deruti finna ett stort nöje. Med den lilla berättelsen om författarinnan framlemnades verserna till den vittre domaren. Jag finner icke allenast så mycket snille deruti, säger han, utan äfven så mycken bildning och underbyggnad förrådas i dessa verser, att jag ej kan sätta mycken tro till hela den pikanta historien om skurmadamens dotter och poesien på hökarbodens makilatur, om ej såsom en roman; men tillika skönjesderuti så mycken naiv och, om jag får så säga, aldeles ociviliserad oskuld, att den tvingar mig till antagande af det hela såsom sanning. Jag skulle gerna se skaldinnan, om det kunde låta sig göra,. — Ingenting är lättare; inföll grefvin nan Wetterstedt med sin vanliga fyndighet och håg att anordna nöjen för sin salong. Ni som berättat den underbara historien, skall: också bevisa hennes sanning; tog vår vagn och hemta genast hit skaldinnam. Wetterstedtska ekipaget med betjening i livrå rollade af först till Skeppsbron att erhålla uppgift på bjelphusträns bostad och derefter dit för att uppsöka den unga författarinnan. Då ekipaget stannade utanför den fattiga boningen på Lundtmakaregatan, beredde sig invånarne till sin natthvila och öfverreskades: icke litet af den fina herrn, som steg uriden förnäma vagnen för att fråga efter dem. Inga invändningar hjelpte. Den stackars förlägna flickan ikläddes en klädeskapott, lån. af en tjenstepiga hos grannen, samlade ihop alla sina skrifter på grått, gult och hvitt papper, på sockerpapper och tobakskardusomslag: i alia möjliga former; -och;rullade af till Blasieholmen: . Införd i deh rikt upplystä, aristokratiska salongen) söm emellertid blifvit. fyld af en lysande samling, af corps diplomatiqueroch. den högre sotieteten, giek den förnäma värden Henne vänligt till mötes, fattade hennes hand och uppnfuntrande den försagda, förde henne fram till grefvinnän: Efter nägra välvilligå ord åf denna, granskade excellenseh under. mer än. en timma. hennes kunskapsförråd, reeiteräde i kapp med henne det utmärktaste af-Tegner och andra våra störa skalder, lät henne uppläsa för sig egna arbeten och berätta om sit barndoms, sin sjelfoppfostran oeH sitt hvardagslif. På det högsta belkici och upprymdäf vad Han inhämtat, återförde ban bennö i salongen, KVärefter ihon med löften! öm en Betryggad framtid återfördes. hem i detgrefliga ekipaget såsom. vid ditkomster. Några af de närvarande fattade genast beslut att åtaga sig henne, osh inom kort hade, gehöm dem och flera värner af skaldekonsten, en ieke obetydlig summa insamlåta för att bereda henne en uppfostran, svarande emot hennes anlag. . Ett litet urval af hennos första skaldestycken trysktes oeh utdelades. Lotta: Öberg, ty det var hon, settes-uti en pension oeh fiek taga undervisning i språk oeh hvad till en bildad uppfostran hörer. I bättre jordmån hafva bildningens frön aldrig fallit. Hon lärde fort, emedan hon lärde gerna, oel inhemtade på beundransvärdt kort tid elementerna till h universel bildning, som hon aldrig anskg afslutad, utan under hela sitt återstående lif förökade. För att icke alltför mycket vara sina välgörare till last oeh för att äfven i sina yttre förhållanden uppnå det oberoende, som var. hos henne både karaktersdrag och mål, började hon gifva undervisning åt andra i hvad hon sjelf nyss inhämtat, derunder flitigt användande sina Hvilostunder till-mtt egentliga : lifsmål, sjelfstudier och poetiskt skriftställeri. Hennes skaldeart, ursprungligen lyrisk, blef det alltmera till följd af både själsriktning och det nästan utan afbrott sig ökande kroppslidandet; som stängde henne från den objektiva uppfattningen af den yttre verlden och vidgade hennes inre åskådning och. sjelfpröfning. Hon upptecknade sina ingifvelser så länge sådant var henne möjligt, men det skedde alltmera likasom med hennes eget hjerteblod. Rikedom och omvexling i formen älskade hon och begagnade den med lätthet. Om, och huru mycket af hennes efterlemnade arbeten kunna meddelas en större allmänhet, kan ej utan en noga granskning bestämmas. Sjelf tänkte hon föga derpå. Det var endast sitt hjertas:behofibon med dem tillfredsställde eller egna tyngder, hon derigenom sökte lätta. Länge kunde dock hennes pedagogiska sysselsåttoingar icke fortfara. Kroppen, ifrån sin födelse svag och äfren tilll någon del missbildad, blef: allt: bräckligare, under det själen kraftigt utvecklåde sig i andig och intellektuel Helsa. I sådant tillstånd hafva många och långa år framskridit. Svaghet och plåsor, oafbrutet ökade, hafva allt hårdare tryckt en själ, som modigt kämpat emot döt onda och steg för steg stridt om väldet, Så glädjefattig, så plågorik verlden än i det yttre för henne var, hade den döck många gåfvor, som hon med bjertligaste tacksamhet och glädje emottog. Den hade gifvit henne språk för hennes själs tankar-och -bilder; myeket och-dyrbart vetande för hennes kunskapsbegär, uppmärksamhet och ynmest af högt uppsatte, kärleksfollt-öch vänskapligt erkännande af hennes vackra sällsynta egehskäper utaf många själsförvandter. I bokstaflig ): mening lefdehon till själ och kropp af den mest sjelfuppoffrande välvilja och outtröttligaste omsorg, som hon åtnjöt af utmärkte personer i samhället. Hvar och en. som nalkäts korsdragerskan i hennes ringa, med enkel smak prydda boning, der hon se-) län åratal Kvilade på sitt Hvita sjuklägef, omgifven MM böcker och skrifsaker, skall sent glömma den drägningskraft hon der utöfrade; huru hon lifvades af sina ränners besök, som vänligen medförde en stegring i crafter och en liflighet sonr föreföll :förundransvärd; muru väl hon, ehura skild ifråk verlden, doek kände len; med hvilken ifver oeH skärpsynthet hon bliekade in i vetenskapens och konmståns områden; i naurens stora hushållning, ssom-oOm-älla-dess: rikon-1efat för henne utbredde; huru menniskohjertat snart agdt hade få hemligheter för hense; hurt sannt nen tillika kärleksfullt och ödmjukt hon insåg och edömde sina likars, som sina egna brister; huru, inder ohtsägligk kroppslidanden; trotvkämpade i hensjäl, oeh-med hvilken undergifvenhet. hon: lät allt ittvetande och alla sina ovanliga själsgåfvor dömnas. till intet inför den vishet, som år ett dam af l kraft oh om strimma af den allsmäktiges herr. ighet. När hennes sista sick steg ur det beklämdabrötet den 21 i denna månad, och den önskade oeh eferlängtade hvilan kom såsom ett sommarregn öfver je torra fälten, giek en sällvyut rikt begåfvad ande itt beständigt sökta himmelska ursprung glad till nöte. Der fann den slutligen sitt -rätta hem; här ar den alltid en gäst och en främling.