Aftonbladet – 5 juli 1856, sida 2

men herr de Crillen har oftatalat med mig om honom. En tår blänkte uti .gubbens öga. Det var den tappre Crillon sem upplyftade min döende Urbaina, sade han med darrande röst, det var han som mottog hans sista suck... Må den ädle generalen aldrig kunna säga att hans namn förgäfves blifvit anropadt inför mig . .. Gå, min Herre. skyn: da er, följ. fångknekten!s Öch utan att yttra ett ord mera, skymdade den hugenottiske ädlingen blixtsnabbt utför trappan, qvarlemnande Espårance uti den mest smärtsamma förvåning. Huru! han, det undsluppna offret för den af Henriette riktade knifven, skulle nu intaga det rum, uti hvilket hennes första offer, den för samme mördares hand fallne Urbain, mången gång suckat under den faderliga agan! Vindsfängelset, förskräckligt för en olydig son, förekom EspÅrance såsom ett paradis i jemförelse med det helvete han nyss lemnat. Dess hvalf var lågt öch golfvet fuktigt, men luften cirkulerade fritt derinom, och den nedgående solens sista strålar kästade ett rödaktigt sken öfver det hela. Genom ett par små fönster, liknande stenögon, kunde fången, då han höjde sig på tå, mellan jerngallren se det herrliga panorama, hvilket bildades af den gamla staden, hvars kullar aftondimman redan började att insvepa i sin slöja, och till höger den. stolta Nötre-Dame,och Seinen med sina af istappar glänsande )bröhvalf. Esperance uppgaf-ett glädjeskri. — Hans föregående aftonen funna pälats hade gjott honom mindferfröjd, ochhans hänryckning stegrades i ännu högre grad, när den,i håst ödmjuk blifne fångknekten öppnade en tung dörr, som ledde till en Hiten, liten bur, medelst jerngaller helt och hållet instängd balkong, från hvilken utsigtem val