Aftonbladet – 5 juli 1856, sida 2

både beundransvärd eeh lätt... Fången satte sig gomast på dök af den eirkelformiga titbygnaden bildade bänken, öeh i sin förtjusning att få inandas.den friska luften: märkte han ej att sjelfva gallerverket var så inrättadt, att ingen menniska utifrån kunde skåda in, då man deremot med den största beqvämlighet inifrån såg ut. Esperanee undersökte sina ficker oeh delade gladt: med fångvaktaren de: pistoler..de inneslöto. Denne bäddade sängen, tände eld i spiseln och uppdukade på det lilla bordet en tärflig men renlig supe. Så snart alla dessa tillredelser voro gjorda, aflägsnade han sig tyst, och den lycktige Esperance hörde ej en gång det nemska gnisslandet af riglarne, som skötos för. Natten inbröt. En qväfvande tystnad uppsteg från staden till Chåtelets takås, och den unge mannen: återvände in i rummet, sedan han väl tillstängt balkongsdörren. Den kalla aftonluften hade isat hans lemmar, och han sätte sig för att uppvärma dem framför spiseln i en-hvilstol, uti hvilken den stackars Urbain säkert tillbragt mer än en natt. Men oaktadt den på ett stenfat rykande supen, oaktadt em långhalsig buteljs inbjudande utseånde och oaktadt den sprakande bräsans ljufva inverkan; : förlorade -Espåranee småningom sitt lugna lynne, och hans för ett ögonblick återfånna glädtighet flög bort med de gråaktiga dimmorna, som allt tjockare nedstego från himlen. Han tänkte, den arme. ynglingenjpå det snabba straff, som Gud skickat honom efter en. så öfverdrifyen fröjd. . Vedergällningen Hade sicke glömt att inställa sig. Man uppnår ju ej ostraffadt dem menskliga lyckans högsta spets, huru mycket mera bör man då