Aftonbladet – 4 juli 1856, sida 3

j Hano är min vän... Ni behöfver blott sä ga honom att jag är på lilla Chåtelet... Ni ; kommer väl ihåg mit namn... jag heter Espårance. ; Ett vackert namn för en fångel småfinade fångknekten. Ja, är det inte!, svarade Espårance, utan jatt visa hvarken vrede eller bitterhet. Nå ; väl, lofvar ni att göra det som jag bedt er om ? Vi få väl se... stammade karlen och gick taonkfull ut. Den ströfve fingvaktaren hade ofrivilligt bifvit slagen af vördnad vid åsynen af så mycken skönhet, mildhet och tålmodighet; men han gick ej till berr de Crillon, utan I meddelade i stället guvernören hela sitt samtal med fången. Den hugenottiske ädlingen, j hos hvilken den unge mannens angigte redan vid första anblicken uppväckte nägra sympatier, beslöt genast att sjelf tala med honom. Ni säger er vara vän iii herr de Crillon, .sade han, när han et? par timmar senare ins trädde till sin ny gäst. Ja, min herren Men, unge man, då måste ni vara en myes ket stor brottsling, eftersom herr de Crillon öfvergilver er, när ni är i fängelse; ty han är minsann inte annars den, som :lembar sina vänner i förlägebhet, Jag Känver nög den ädle generalen jag, som ftjenat under honom i tio ärs tid. Esperance berättade allt hvad han visste, hvad han gjorde och hvåm han ver. Hare et återspoglade sig i iörvåning öfver en ars rest ring utan skäl och som naturligtvis erie härleda gig från ett missförstör hyilket. snart nog skulle uppdagar, var tå o skrymtad och sann, att gaveriören synbart rördes dera. (Forts.) i i