Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 3

Te a et VP UUSIEE RO MTB 8 till Valladolid för att anställa en undersökning med anledning af de derstädes nyligen förefallna oroligheterna. Från Madrid förmäles under den 253 Juni, att lugnet numera är öfverallt återstäldt i Kastilien, efter att flera af orostiftarne blifvit dömda till döden och skjutna. ITALIEN. Enligt underrättelser från Milano, hvilka emellertid närmast flutit ur Times och Posts pariserkorrespondenters pennor, skola Mazzinis anhängare i Italien ämna tillställa ett omfattande uppror för att helt och hållet förekomma de af Sardinien tillstyrkta reformerna i konstitutionel riktning. Om detta verkligen vore fallet, så sker det naturligtvis emedan mazzinisterna anse dessa omtalta reformer för fullkomligt otillräckliga, och ej önska att folket måtte af dessa låta sig mutas i sina mer genomgripande fordringar. Emellertid lärer knappast några dylika retemedel vara af nöden, ty enligt åtskilliga andra korrespondenser från Italien lärer åtminstone konungen af Neapel mindre än någonsin ämna låta sig störas af dessa från Sardinien utgångna fordranden på reform i Italien. I Florens skall man upptäckt ett anslag mot ministern Baldassaronis lif. Från Turin skrifves till Indgpendence Belge under den 22 Juni, att det synes vara otvifvelaktigt det de österrikiska trupperna i Lombardiet erhållit förstärkningar. General Gyulay, som redan erhållit permission för sommarn, för att sköta sin helsa, har plötsligt erhållit befallning att qvarstanna i Milano. Romarne hafva nu fått färdig sin äremedalj öfver Cavour samt låtit tillställa honom den, jemte en adress. Från Neapel hör man intet annat än nya orimligheter, hvilka drifvas så långt att många af systemets egna högsta sakförare tyckas börja förlora fattningen. Så försäkrar en korrespondent i Independence Belge, att polisoch inrikesministern hr Bianchini nyligen anhållit hos konungen om sitt afsked. Orsaken härtill uppgifves på följande sätt: För någon tid sedan skref en poliskommissarie vid namn Ciofi till Bianchini, att han i Lecce uti Apulien upptäckt en förfärlig komplott, som hotade statens säkerhet, samt fordrade bemyndigande att genast arrestera ej mindre än 400 af de sammansvurna, emedan han i annat fall, enligt sin utsago, ej kunde ansvara för lugnet i staden och provinsen. Den bifogade listan öfver de samvmansvurna upptog emelslertid alla de mest ansedda och aktade personerna i Lecce, hvilket föranledde polisministern att, innan han utfärdade den äskada befallningen, skrifva till biskopen i Lecce för att förfråga sig om saken. Biskopen, en ärevördig prelat, svarade genast att Ciofis angifvelser voro falska och besvor ministern att ej följa hans uppmaning. Dettå erfor emellertid Ciofi, och vänder sig direkte i en skrifvelse till konungen, som genast skickade en befallning till biskopen att infinna sig i Neapel. Den öfver 80 år gamla hedervärde biskopen måste underkasta sig resah, och anträffade, kommen till Neapel, ej ens konungen, som då befann sig i Capua. Här på denna ort erhöll han slutligen audiens. Hans ärevördiga utseende och hans ord frambragte stor verkan, och konungen, säges det, förstod nu huru det egentligen hängde ihop samt uttryckte sin bedröfvelse deröfver. Emellertid då Bianchini fordrade Ciofis afskedande, fick ban ieke destomindre ett nekande svar af konungen, hvilket hade till följd att han sjelf anhöll om sitt afsked. Detta är dock icke ännu beviljadt, emedan konungen sagt sig först vilja tänka derpås. s TURKIET. Det är svårt att af de hvarandra motsigande berättelserna i tidningar och korrespondenser sluta till verkliga tillståndet i detta land. Er i dag hitkommen fe cgrafdehesek uppgifver att jäsningen bland turkarne i hufvudstaden tilltager, under det franska Monitören gör föl-Å jande vederläggning och upplysning med anledning af de många berättelserna om förefallna oroligheter: Sedan någon tid framställa flera europeiska tidningar på ett ganska ofullständigt och till och med illvilligt sätt sakernas ställning i Turkiet. De gifva vissa tilldragelser en betydelse, som de ieke hafva, och skildra det turkiska riket såsom varande i den betänkligaste belägenhet. Borde de ieke äfven taga i betraktande de oaflåtliga framsteg, som sultanen sedan flere år gör för att förbättra sitt lands förvaltning, förskaffa jemlikhet åt alla sitt rikes undersåter, utan undantag för någon kult, och att öfverallt handhafva rättvisan? Borde de icke äfven betänka, att den förordning, i hvilken Abdul Medschid utvecklar alla sina högsinnade förbättringar, innefattar en moralisk revolution och förändrar den sakernas ställI ning, som sedan århundraden varit bestående? Fvilket annat land skulle hafva rönt sådana nyheter, utan att blod hade flutit? De europeiska tidningarne hafva bland annat berättat, att i Nikomedien skulle tre engelska regementen:hafva varit nödsakade att gifva eld på muselmännen för att skydda de kristna, och att fasttaga auktoriteterna för att skicka dem till Konstantinopel. Enligt de turkiska myndigheternas uppgifter finnes icke ett sannt ord i hela denha historia, utan förhållandet vid den affär, som lägges dem till last, var följande: I Naplus dödar en engelsk missionär på öppen gata förmedelst ett gevärsskott en fattig tiggare, som, för att bedja honom om en allmosa, hade fattat hans häst vid tygeln. Förbittrad öfver denna våldsbragd reser sig befolkbingen, Kan man, vid ett opartiskt bedömande häraf, deruti finna något hat emot de kristna? I Marasch slungar en livornesare, som af en engelsk agent fått uppdrag att göra inköp, skymford i ansigtet på en domare, Förföljd af folket innesluter han sig i sitt hus, och dödar eller sårar flerå personer, Är turkiska nationen ansvarig för dessa oordningar? Men l. helt nyligen har en dervisch :med hela sin; familj nära Dardanellerna blifvit slågen, misshandlad: och plundrad af greker. Skall tilläfventyrs denna brotteliga handling påbördas hela,grekiska nationen? I ett slagsmål sårade en matros en tanesisk soldat. Den sårade soldatens kamrater grepo genast en grekisk matros, som de ansågo för den skyldige, och under: vägen dödades han af en officer med ett hugg af sabeln, hvarpå officeren tog till flykten. Så snart turkiska reger n erböll underrättelse om dessa tilldragelser, e den att göra tunesarnes befälhafvande gen ansvarig derför och uppfordrade, honom att utlemna den skyldige officeren. Blott för att rättvisan skulle hafva sin gång qvarhöll hon 4000 mneser och bestridde omkostnaderna för deras anderhbåll. Om man betänker, at föreningen af samt