Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 2

befrielse på Mayti föranledt, kade före väft Snskningarne för ett totalt upphäfvande af slafveriet. Detta hade ej heller då ännu genom särskilta stora grenar af produktionen slagit så djupa rötter som nu i de statsekoomiska förhållandena. Men då i början af :etta århundrade för bomullsodlingen i de södra staterna öppnades ett vidsträckt fält genom Whitneys bäckelmaschin (Cotton-gin), helst lenna vara då stod i mycket högt pris, blef ienna hastigt för södern en :hufvudprodukt; ifvensom sockret efter Louisianas införlifvanie. Häraf framkallades ett vidt utbredt planagesystem, och slafarbetet betraktades innan sort såsom en statsekonomisk nödvändighet, tt positivt godt. De södra staterna fingo värigenom helt olika intressen med de norra, ier man hufvudsakligen egnat sig åt sädeos;dling, handel och industri. Härtill bidrog ifven olikheten emellan de första kolonisterna. f södern hade nemligen till större delen bosatt sig en massa af adliga äfventyrare, lycksökare och dylika, lifvade af en viss chevalerisk anda, hvars egentliga grund utgöres af nissaktning för allt slags arbete. Denna anda emte rikedomen imponerade i början på de orra staternas befolkning, hvilken då ännu j var fri från en viss kälkborgerlighet. Jet var först den mäktiga utveckling i industrielt och kommersielt hänseende som de wrra staterna i sednare tider vunnit, hvilsen efterhand förmått höja deras sjelfkänsla, på samma sätt som inom Europa borsarståndet blifvit en makti motsats till börds:deln. Men det dröjde länge innan detta incräffade, och länge har i Amerika södern utsfvat ett tryckande inflytande öfver norden. Under det den senare rastlöst genom arbetet st civilisationen eröfrade mäktiga landsträckor, örstorade den förra slafveriets område på det veqvämaste sätt med köp, hvartill medlen tosos ur förbundskassan (Louisiana Florida); ller genom eröfringar, dem förbundet i sölerns intresse måste göra, och för hvilka norlens söner måste utgjuta sitt blod (såsem i Texas); eller slutligen derigenom att man nedelst hvarjehanda hotelser tillskansade sig stycken af det gemensamma förbundsgebitet Missouri Arkansas). Det nationaldemokratiska partiet, som ursprungligen ej utlät sig öfver slafveriet annorlunda än att det vore en nrättning med hvilken unionen såsom sådan 2j hade någonting att skaffa, har under loppet af det sista årtiondet omisskänneligen ramträdt med det anspråk att berörde inrättsing måtte erkännas såsom ett nationelt intitut, och såsom sådant befordras. Då den .illfälliga upptäckten af guld i Kalifornien jemte de förhållanden, som häraf blefvo en ljd, gjorde detta land till en slaffri stat, så gjorde de södra staterna häröfver ett förfärigt väsen, som om de lidit en himmelskriinde orättvisa, och gåfvo sig ej tillfreds förr in de lyckats genomdrifva lagen om flyktade slafvars utlemnande (slafvefugitivebill), samt utsigt för dem öppnats att införa slafveriet i Nya Mexico och i framtiden få Texas deladt i fem slafstater. Då Förenta Staterna första gången kommo i tillfälle att gemensamt utöfva suveräniteten öfver en landsträcka, det s. k. nordvestra territorium (numera Ohio, Michigan, Indiana, Illinois och Wisconsin) beslöts, att slafveriet för alltid skulle vara uteslutet från detta territorium. Unionen visade sig alltså fiendtlig emo: slafveriet, ehuru detta såsom privatanstalt lemnades oantastadt. Då var — som man uttrycker sig i Amerika — frihet natiooel, slafveriet sektionelto. Nämde åtgärd vidtögs 1787. Inom tvenne mansåldrar synes satsen ha blifvit uppoch nedvänd. Då Missouri 1820 anmälde sig att såsom slafstat inträda i unionen, satte sig de norra staterna häftigt häremot, och kongressen af3log ansökningen. Men efter långa parlamentariska strider tillvägabragtes en kompromiss, hvarigenom Missouri väl upptogs i unionen såsom slafstat, men å andra sidan stadgades, att i de delar af det fordna franska området, hvilka lågo öfver 36? 30! nordlig bredd, slafveriet skulle för eviga tider vara förbjudet. År 1850 fordrade södern, att ofvannämde för det gamla franska området gjorda bestämmelse skulle utsträckas till unionens alla delar. Detta genomdrefs väl ej; men de norra staterna gingo in på en ny kompromiss, enligt hvilken Texas delning och flyktade slafvars utlemnande, såsom redan är nämdt, beslöts, äfvensom att territorierna Utah och Nya Mexico skulle få införa slafveriet i fall invånarne det önskade. Genom senatorn Douglas s. k. Nebraska bill uttalades den grundsats, att unionen måste uppgifva sin rätt att förhindra slafveriets vidare utbredande, och man gaf invånarne i Nebraska och Kansas rätt att i kraft af folksuveräniteten sjelfva fatta beslut i slaffrågan. Att folk-suveräniteten här ej är annat än ett gyckel, behöfvet ej utiörligt visas. Om 10, 50 eller 100 menniskor sammanträffa på ett område. lika stort som konungariket Preussen, utgöra de lika litet ett fölk, som Robinson Crusoe på sin ö kunde förtjena en sådan benämning. Då härtill kommer att dessa menniskor icke allenasv tillfälligt sammanlupit, utan till en stor del afrigtligt blifvit ditskickade i slafintressets ärenden, för, att genom. en dillstäld majoritet utöfva folkets suveränitet, så är man lätt i tillfälle att fatta betydelsen af det blodiga gyckel; som med presidentens höga tillåtelse och bifall nu uppföres i Kansas. Det var för ett frimodigt. yttrande öfver det vederstyggliga häruti som senatorn Sumner nyligen af representanten Brooks misshandlades till den grad, att man länge fruktade för hans lif; en og