Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 2

Bredern Robert hade ej bedragit sig. Hon var verkligen betäckt med detta fina damm, som brukar besvära resande på vägarne, och allt hos henne förkunnade ankomsten från en längre resa. Med högburet hufvud och snabba steg, bestämda till att dölja hennes bens ojemnhet, vandrade hon genom galleriet, och man såg de tappraste ädlingar vid hennes ankomst skyndsamt draga sig åtsidan för hennes släpande kjortlar, liksom om de i sina rika veck burit den förbärjande pesten. Men Katarina af Lothringen var känslolös för denna föraktlika fruktan; likgiltigt fortsatte hon sin vandring genom rummet, och de glödande blickar hon kastade omkring sig tvungo till och med de djerfvaste af hofmännen att nedslå sina ögon. Äfven konungen öfverraskades synbart vid åsynen af den djerfva hållning och det obesvärade sätt som hon utvecklade sedan dörrförhänget nedfallit bakom henne. Min Gud, sirelb utropade hon redan på afstånd, det är således sant? ... Ni har då verkligen lupit en så stor fara?n Henrik pekade på det svarta taftet, som betäckte hans sår. Tala intr, sire! För Guds skull tala ej skyndade hertiginnan att tilligga. Hvilket afskyvärdt mordförsök ! Visa knifven,, mumlade konungen sakta. Sully fattade den och närmade sig hertiginnan med Chåtels vapen i handen. Se här är knifven,, sade han. Den är: aldeles märkvärdigt Jik Jacques Clements inf 11 Crillon, med on blick, völteligare än ord. Hertiginnan ville tratsa denna: blick, men hon sökte det förgäfver, henres ögon sänktes ofrivilligt till konungens lugni och leende ansigte. : (Forts. följer )