Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 2

Harnibieu !s mumleade ehevalieren, vål högvördige bror säger sannt!.. Ja, ja, heri de Rosny, vi hafva verkligen begått en sto! dumhet, och vår stackars konung, som ej kar tala, skrattar också i mjugg åt oss... Hvilks fördömda åsnor vi äro by Jag ger er ej rätt, herr chevalier, afbrö Rosny, förr än jag sjelf finner skäl att för döma mig.n Det torde ej dröja länge, min bror,, inföll munken och sänkte hänleende sin kapuschong. Knapt hade dessa ord gått öfver brodern Roberts läppar, förr än den vakthafvande kaptenen inträdde i rummet med den underrättelsen, att hertiginnan af Montpensier nyss anländt till Paris, och att hon genast önskade få hembära hans majestät sin hyllning. Rony rodnade, Crillon klappade händerna, och munken rörde sig ej. Jo, jo, min bäste Rosny, sade konungen sakta till ministern och pekade på brodern Robert, ban vet minsann nog hvad han zsäger, vår munk... Låt hertiginnan komma in, Stanna qvar, Crillon. Munken bugade sig ödmjukt för konungen och skyndade genast in i ett sidorum. Gabriella följde honom. Hvilken oförskämd qvinna,, mumlade chevalieren, det skall verkligen inte bli ledsamt att höra, huru hon vill förklara sin Valois inför en Bourbon.n Åh, hon lär nog förklara honom på något mycket sinrikt sätt, inföll Henrik. Men jag ämnar ej tala med henne... min läpp är Gud ske lof klufven!... Det är du Rosny, du vår Demosthenes, som får föra ordet. Var lugn, sire, jag skall nog taga itu med henne på riktigt allvar, det lofvar jag! svarade ministern, och upplyfte hotande sin hand. Hertiginnan de Montpensier anmäldes.