Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 1

blåa bandet omkring halsen. Denne man var Henrik IV; hans kinder voro bleka, hans hufvud blottadt och hans leende vänligt, oaktadt hans klufna läpp, hvilken läkarne hopsytt och förbundit. Gladt sträckte han ut sina händer åt det öfverlyckliga folket, som trängdes emellan hästarnes fötter och gardisternas musköter, för att uppfånga en enda blick af den älskade monarken; och varma tacksägelser till Gud, som återskänkt den ädle herrrkaren lifvet, banade sig väg öfver allas läppar. Luften, skakad af glädjeskriken och välgångsönskringarne, bar denna oväntade nyhet till Crillon, som, darrande af stolthet och hänryckning, genast sprängde fram med masgan Henrik IV till mötes. Hvad var det jag sade!... hvad var det jag sade! utropade Crillon och vände sig med tårfylda ögon till borgrarne, hvilka skänkt honom en så kraftig handräckning. Jag visste nog jag, att han ej var död! Men så storartadt och beundransvärdt detta skådespel var, kunde det ändå ej jemföras med det, som en noggran observatör skulle ha upptäckt på den dEntragueska balkongen. vid åsynen af den återuppståndne konungen, den rätte egaren af Frankrikes krona, voro Marie Touchet och hennes man nära att falla i vanmakt. Grefven af Auvergne störtade med blixtens hastighet utför trappan för att lyckönska Henrik, och Henriette uppgaf ett skri, som väckte allas uppmärksamhet, och föll derefter, uti den mest teatraliska ställning, sanslös i faderns armar. Min dotter dör af glädje! utropade dEntragues. Men lefve konungen! ... lefve konungen I Henrik förlorade ingen enda detalj i denna scen, och helsade, oaktadt Crillons vrede och axelryckningar, artigt opp åt balkongen. Man förstår att generalens trogne gardister