Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 1

ken gnisslandet af gångjernen, hvilka småningom började att gifva vika för de belägrandes slag, eller chevalierens förfärliga stämma, som öfverröstade hela det gräsliga tumultet. Han ville dö, eller se Henriette. Nu ändtligen visade sig den unga flickan, Blek och darrande, men skönare, än någonsin fattade hon sin älskares hand och drog honom utan motstånd med sig till den bakom ett förhbänge under trappan varande öppningen, genom hvilken hon med mildt våld sköt ut honom. Der borta ligger en trädgård, sade hon, sedan en gård och slutligen gatan de la Vanerie ... Gå!... skynda, och glöm ej att ni blifvit räddad af den, som ni velat störta sÅh, jag skall betala denna tjenst, jag skall betala den med en kronä! utropade den förtjuste tronarfvingen. Jag pr Je den väg ni öppnar för mig, Henriette, endast för att så mycket fortare kunna begifvamig till parlamentet. Der väntas jag af mina vänner, mina undersåter ... Frankrike är mitt mål, och jag skall vinna det, om jag också med sammanbundna fötter skulle klättra öfver alla hindren i min väg... om jag också skulle trotsa vanäran! En krona! tänkte den unga flickan, bländad af detta magiska ord. Spåqvinnan har förutsagt mig den... Nåväl, hvarför skulle :jag ej lika väl-kunna få den af la Ramåe isom af den döde? Farväl, min prins! utropade hon derefter med sitt mest förledande småleende, vi träffas snart! Tack, tack ! mumlade den unge mannen i ett glädjerus liknande vansinne. La Ramde var afväpnad, han ansåg hen: nes handlingssätt för ett bevis på kärlek, och han tryektehennes trolösa hand med tin I passionerade sjöls hela glöd. Den oelyeklige!