Aftonbladet – 3 juli 1856, sida 1

vred än någonsin, började den tappre generalen genast att med sin trupp belägra det förbannade huset. Men la Rame hann lyekligt ia uti Hötel dEntragues. Med ett segerrikt leende och en stolt blick hörde han de belägrandes vilda slag på porten, och förd af sina vänner, anlände han slutligen, utan att sjelf hafva någon aning derom, till muren, som förband det med huset vid gatan de la Vanerie, denna mur, uti hvilken föregående aftonen en öppning för grefvens af Auvergne soldater blifvit gjord. Lyckan, hvilken så många gånger visat sig nyckfull emot Urbain du Jardins mördare, erbjöd honom äfven i dag till räddning det, som hon i går beredt såsom ett ofelbart medel till hans undergång och död. Men la Ramåe ville ej aflägsna sig; ban längtade att få se Henriette, han ville förklara henne sin försumlighet föregående aftonen och han: ville omtala för henne den lysande förändring hans öde undergått. Tiden led, Traseriet tilltog på gatan, och ändå stod la Ramee orörlig, ändå var han döf för sina uppvaktande kavaljerers föreställningar och böner: Förgäfves beskrefvo de för honem folkets raseri, förgäfves visade de horom faran af att qvarstanna uti ett hus, som ej kunde motstå tio minuters stormning, och förgäfves beavuro de honom att ej störta den ädla familj, som skänkt honom en tillflyktsort — la Ramåe ropade endast på Henriette. Betänk att Crillon ej skonar någon!v inföll en af de ifrigaste ligisterna. Betänk att denna vansinniga massa, som bistår honom i hans blinda vrede, obarmhertigt skall härja, sköfla, mörda allt, som kommer i hennes väg!s Men ingenting kunde förmå la Ramee att afstå från sin en gång fattade föresats, hvar