begriper detta ögonblickligen utan kommöntarier den, som är obekant med ämnet, skulle behöfra -ett studium för att få reda i det virrvårr denox artikel innehåller, den här derföre fått gå oantastad glömskan till mötes. Nan har någon gång lagt mig till last det språk jag begagnat mot gymnasterna; må det tillåtas mig såsom motstycke göra ett florilegium från prof. Brantings sista artikel. Der förekomma, tillämpade på mig och -minaskrifter, följande humana uttryek: djerf oförsynthets, falskt föregifvander,:-ärekränkande motståndares, osanningens och förtalets lömska vapen,, skandalskrifter, sanningslösa anmärkningar, sskandalanfall, och slutligen, då:svenska språket icke räcker till, helsas jag för fools. Denna samling tyckes vara tillräcklig för en fjerdedels spalt, helst när orden framställas utan ringasteanförda grunder, blott såsom uttrycken af prof. Brantings personliga omdömen. Deras giltighet och tillämplighet beror dock lyckligtvis på den valör man tillägger detta omdöme, och de torde derföre af mig kunna ganska likgiltigt mottagas. Å Resultaterna af den granskning jag nu anställt med hr professor Brantings och hr doktor Liedbecks artiklar torde lämpligen kunna sammanställas i följande punkter: 1:o De hafva icke svarat ett ord på hvad jag i min första artikel framdrog; 2:o De hafva tagit åt sig saker, hvilka, efter deras egen uppgift, icke rör dem; 3:0 De hafva falskt öfversatt en tryekt handling, på grund hvaraf de 4:0 angripit mig för en tidningsartikel, hvaruti de ieke bevisat och icke kunna bevisa att jag haft någon del, emedan jag ingen haft; 5:o De hafva återupprepat gamla beskyllningar, dem de icke bevisat oeh icke kunna bevisa, emedan de äro osanna; 6:0 Prof. Branting har begagnat uttryck, som gör all höflighet mot honom malplacerad. Det vore önskvärdt om dylika återkommande blottanden af dessa herrars handlingsoch skrifsätt kunde förmå dem att en gång öfvergå från prat till sak, från insinuation till bevisning: Hr redaktör! jag ber eder om ursägt att jag upptagit så mycket af er tidnings utrymme med denna diatrib; men ni torde hafva erfarit, att det i allmänhet faller sig lättare och kortare att utan bevisning framställa en beskyllning, än att genom bevis: ning försvara sig deremot. Jag älskar pressens frihet, men det oaktadt anhåller jag att ni måtte vägra intagande af alla artiklar från herrär Branting och Liedbeck, så snart de icke innehålla sak, enär det personliga käbblet måste vara föga uppbyggligt för edra läsare. Jag böjer mig gerna för samma censur öfver mig, som jag ber eder utöfva öfver mina motståndare, men anhåller att i händelse Red: af Dublin quarterly journal skulle styrka mina påståenden, få återkomma till detta ämne. Stockholm d. 20 Juni 1856. Gust. vor Diben. Med anledhing af den hemställan, som i slutet af ofvanstående artikel. göres till redaktionen, få vi härmed förklara, att vi icke ärna vidare upplåta vård spalter för en personlig polemik rörande förhållanden, som lämpligare torde kunna afhandlas på ett annat-ställe än i ett politiskt dagblad, och att vi icke hädanefter införa någonting rörande denna tvist, så vida icke någon af de stridande parterna skulle komma i tillfälle att i största möjliga korthet meddela: en eller annan ny sakupplysning i de ämnen, kring hvilka striden rörer sig. w——— r———