hans hatt, medan han öfverlade om möjlig: heten af denna oerhörda olycka. En qvinna, med smärtan präglad på sitt ansigte, närmade sig hastigt hans orörliga häst och lade vördnadsfullt sin darrande hand på pistolhölstret. solo, herr de Crillon, stammade hon, det är tyvärr alltför sant; vår gode konung är verkligen död! Hvem har sagt det? mumlade Crillon med svag röst. Se här min man och min son, fråga dem, de äro begge två i tjenst hos herr de Rosny.x Och hon pekade på tvenne män hvilkas röda ögon talade om förtviflan. De voro närvarande vid olyckshändelsen, fortfor hon. Men ni hör ju att jag nyss lemnat konungen .,. det är ej mera än en half timma sedan jag gick ifrån honom. Det är bara en qvart sedan en vanvettig yngling med gin dolk genomborrade honom uti Louvren, inföll den ene af karlarne. ? Jag var med min husbonde i ändan af galleriet, sade den andre, och jag aåg just när hans majestät föll... Man bar genast bort honom... Se hör af hans blod, som jag torkade upp från golfvet. Han visade en stor röd fläck på sin näsduk. Den gode konungens blod! tjöto de närvarande under fördubblade snyftningar och tårar. Hvad skall det blifva af 0ss? Crillon uppgaf vid denna fråga en suck, så djup att man nästan kunde tro det hans själ flugit bort med den; en dödsblekhet utbredde sig öfver bans ansigte, och tvenne stora tårar rullade långsamt utför hans kinder, Stackars, stackars sirel mumlade: han. Arme vän!... Jag måste ännu en gårg se honom. Oeh ehevalieren vände sin häst för att rida