Crillon kunde ännu ingenting se, men tviflet hade insmugit aig i hans själ; hans lejonhjerta klappade redan mindre häftigt, och han höjde stolt sitt gråa hufvud. Ja mna vänner, man påstår visserligen att konungen är död, sade han till dem, som vandrade omkring hans häst, men jag tror ej derpå,.,. Man har visat mig hans blod, det är sant; dock hvad äro väl några blodsdroppar? Om j vissten huru mycket jag har utgjutit... åh hela ämbar fulla, och jag är ändå inte död, som j sen!... Harnibieu! någonting söger mig att om konungen, min gode vän, upphört att lefva, hans själ derom underrättat mig innan hon flytt sin kos!... Vi älskade hvarandra alltför högt, Henrik och jag, för att han ej skulle hafva sagt mig farväl innan han begifvit sig af på den långa färden!... Harnibieu! mina vbn konungen kan ej vara död! Detta af lifliga åtbörder och djerfva blickar afor tna tal upptogs med hänförelse af massan och satlsde ännu talrikare åhörare omkring den dyrkade hjelten. Nej, fortfor chevalieren, så länge jag ej sjelf sett honom död... så länge jag j sjelf sett hans ögon slocknade oc: hans mun stum, så länge ropar jag: Henrik IV lefver, och jag känner ingen annan herre än honom! .. . Och nu fort framåt! Låtom oss på litet närmare håll beskåda denne oförskämde sälle, som så der djerft vill inkräkta vår rätte konungs plats! Följom Crillon!... Lefve Crillon! upprepade folkhopen nästan, bärande både häst och ryttare genom den trånga gatan. Och långsamt, men under tusentals emot fru de Montbensiers akyddling riktade smidelser, tågade massan med Crillon i spetsen kronpretendentens procession till mötes. Nuz stodo de begge partierna midt emot hvarandra, Crillons rofgiriga blickar sökte