Aftonbladet – 2 juli 1856, sida 2

omgaf det lysande tåget, och man kunde svårligen säga, om alla dessa menniskor, hvilka åtföljde det, voro nyfikneeller: anhängare. Skrik och frågor genljödo från massans läppar vid åsynen af de framskridande ädlingarne, och dessas tystnad och orörlighet kontrasterade märkbart mot den grymma smärta och den vilda förtviflan, som gäfvo sig luft hos dem, hvilka nu först erforo den älskade konungens död. Midt i processionen red på en eldig arab la Ramåe, hvars bleka ansigte och smärta växt på ett förvånande sätt påminde om Karl IX. Tklädd en drägt, som gjorde denna likhet ännu mera i ögonen fallande, visade han sig nu för folket, modet till trots, uti den långa vapenrocken, det goffrerade fräset och toquen med de svajande plymerna, Det var, med ett ord, Bartholomeinattens namnkunnige uppbofsmans kläder, hvilka ligisterna omsorgsfullt låtit påkläda honom: Några af madame de Montpensier uti massan kringspridde spioner utskreko högt sonens märkvärdiga likhet Med fadern, och redan började bland denna vidskepliga och vankelmodiga befolkning, inom hvilken religiontsvärmeriets skum ännu kokade, den nye pretendenten att vinna några röster; redan började man att. prisa denne arfvinge efter en prins, som velat helt och hållet utrota kätteriet i Frankrike. La Ramee hade tagit vägen öfver Gråvetorget för at: passera gatån de la Coutellerie, der Henriette bodde, — denna qvinna, öfver hvilken han nu ifrigare än någonsin längtade att blifva herre! Hans passions häftighet hade ökats genom -den oväntade framgångens rus, och man kunde nästan säga att den förorsakat ett, till galenskap gränsande virrvarr uti hans skakade hjerna. Han red, som vi förut sagt, öfver Greve