hurt EGR RER STOCKHOLM, den 2 Juli. Vi inledde för någon tid sedan en diskussion öfver de frågor, hvilka, dels enligt grundlagen, dels sannolikt med anledning af kongl. propositioner och enskilta motionärers förslag. komma att utgöra föremål för rikets ständers bedömande och pröfning vid den tillstundande riksdagen. Vi förbehöllo oss då, att framdeles egna en utförligare granskning och utredning åt några af dessa frågor. Men innan detta sker anse vi nödigt att ännu en gång återkomma till några mera allmänna betraktelser, som torde förtjena något behjertande vid de snart förestående riksdagsmannavalen. Det politiska mål, som en riksdag inom ett konstitutionelt land har att för sig uppställa, består förnämligast deri, att tillvägabringa en samverkan mellan regeringen och roptespatstinndga för åstadkommande af nödiga och nyttiga förbättringar i samhällsskicket. lagstiftningen och de allmänna anstalterna fö landets moraliska, intellektuella och ekonomiska förkofran samt kloka och ändamålsenliga styrelse. Frågan blir således: hvilket är det rätta och mest verksamma medlet att tillvägabringa en sådan samverkan eller ernå ett sådant ändamål? a Den glädje, hvarmed man -under de nyligen firade nordiska festerna hört de förenade rikenas konung uttala varma och för nordent framtid betydelsefulla ord, får på intet sätt tränga i bakgrunden de bekymmer öfver vår inre ställning, som hvarje svensk fosterlands vän måste hysa; hvilken inser att bästa vägen till yttre kraft och sjelfständighet och till en ärofull framtid är ett inre framåtskridande. Lika litet får man lägga allt för stor vigt uppå eller missförstå de vackra och vältaliga ord, hvarmed några högt aktade och inflytelserika dänska män under dessa fester egnat sin hyllning åt konung Oscar. Denna hyllning innebar utan tvifvel glädje öfver den mera oberoende ställning Sverge-Norge inta git till sin östra granne och öfver den förändrade riktningen af vår yttre politik, äfvensom en gärd af tillbörlig aktning och beundran åt Norges konung, som samvetsgrannt regerar i andan af den friaste författning, som någon monarki i verlden har att uppvisa; att den tillika skulle innebära någon beundran för det nyaste svenska regeringssystemet, det våga vi på det allrahögsta betvifla. De förenade rikenas ställning till det tredje brödrariket och till det europeiska statsförbundet må gifva anledning till uttryck af belåtenhet och berättigade framtidsförhoppningar, så får man dock icke glömma den myckna ruttenhet, hvaraf Sverge i sina inre förhållanden besväras, och som, om icke en nödig rensning och ombildning i tid försiggår, kan medföra de största vådor för vårt nationella sjelfbestånd. Om vi således kasta en blick på den inre politiska ställningen, så lärer det väl icke kunna bestridas, att ett icke obetydligt: missnöje i detta hänseende förefinnes i landet och gilsit sig på mångahanda sätt luft. I främsta rummet hvälfver sig här den offentliga diskussionen omkring den principen, huruvida Sverge är och bör vara ett konstitutionelt sambälle, eller om det skall vara underkastadt allenastyrandets många oregelbundenheter och vådor. Undersökningen om denna fråga är utan tvifvel af den aldra största vigt, för att bereda en lagenlig samverkan mellan regering och folk, och för att lemna tillförlitliga garantier för ett varaktigt förtroende mellan statsmakterna. Konungen regerar, men styrer icke,, detta är den konstitutionella grundsatsen i alla andra länder med fria statsförfattningar; och Sverge kan således icke derifrån utgöra ett undantag i följd af en advokatorisk tolkning af en grundlags S, den 4:de i regeringsformen, hvilken tillkommit af ingen annan anledning än till förebyggande af en förnyelse utaf den så kallade frihetstidens regeringssätt, enligt hvilket-konungen kunde öfverröstas af rådet och beslut i hans namn utfärdas, stridande emothans vilja och egen tanke. Det senare kan numera icke ske; ty konungen är den, som allena beslutar, och ett beslut, hvartill han icke samtycker, kan fördenskull aldrig komma till verkställighet. Deremot har grundlagsstiftaren uti en annan paragraf af regeringsformen, eller den 38:de; jemförd med den 106 och 107, hos föredraganden eller kontrasignenten af konungens eslut eller befallning nedlagt rättighet och plikt att vägra utfärdandet af ett sådant beslut, derest han finner det vara stridande mot regeringsformen, d. v. s. äfven för den händelse att en föredragande skulle finna ett beslut så riksförderfligt och stridande mot rikets väl och sannskyldiga nytta, att han icke vill derför bära hvarken det juridiska eller moraliska och politiska ansvaret. Följaktligen skulle det fall verkligen kunna inträffa, att konungen icke skulle kunna bereda giltighet åt något