Aftonbladet – 1 juli 1856, sida 2

Tanken på att genom någon offentlighet eller skandal tillintetgöra det hela, kunde naturligtvis ej en enda minut falla dem in, ty derigenom skulle ej blott konungen blifva underättad om Henriettes usla uppförande, utan äfven hela Paris, och hvar och en med detsamma också tycka sig ega rättighet att öppet förakta och smäda henne. Efter en timmas fortsatta strider och funderingar erkände slutligen den förödmjukade Marie Touchet för sin dotter att hon, oaktadt alla sina ansträngningar, ändå ej lyckats finna den tråd, som möjligtvis skulle kunna leda dem utur denna mörka labyrint, i bvilken deras fiende slungat dem, samt att hon derför ansåg det förnuftigast att de, så snart herr dEntragues och grefven af Auvergne komme hem, genast berättade dem alltsaramans. På detta sätt skulle de, enligt hennes åsigt, om ej parera, så åtminstone alltid mildra angriparens hugg. Detta var en ny källa till förtviflan för Henriette, men hyad var att göra! Svåra sjukdomar kräfva starka medikamenter, och den stolta Henriette måste böja sitt hufvud under den tryckande nödvändigheten. När fadern ogh brodern återkommo från Zamet, var offret fullkomligt beslutadt; och Marie Touchet tog genast till ordet: Med den utsöktaste vältalighet, de skickligaste perifraser och de mest mildrande uttryck berättade hon ny för de begge förstummade ädlingarne la Ramåes frieri samt orsakerna till denina oerhörda djerfhet. Under hela berättelsen, hvilken naturligtvis var helt kort och som endast tillskref Henriette tvenne obetydliga lättsinnigheter, höll den unga flickan hufvudet doldt i sina händer. Våldsamma snyftningar häfde hennes bröst, och hon använde så mycket hon förmådde denna uttrycksfulla pantomim, som Cicero rekommenderar åt supplikanterna så