Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 2

missaktning . .. tvärtom, sätt min vänskap på de svåraste prof, men ... Men ni tycker mera om mig på Mons ceaux än i Louvern. Åh, madame, det är ej ni som generar, det är endast konungens älskarinna. Jag har ändå icke varit mycket fordrande sedan min ankomst till hofvet, stammade Gabriella melankoliskt. Jag har ändå intagit bra liten plats på Frankrikes tron, och gifve Gud att konungen och hans ministrar ej hädanefter må blifva mera besvärade än de varit det af mig... Farväl, herr de Rosny, jag förlorar konungen derför att jag var hans sanna vän... Han skall snart ersätta mig, men återfinna mig skall han aldrig! Jag var god mot det stackars folket... det skall ej förbanna mitt minne. Farväl, herr de Rosny! tillade hon snyftande, ni har åtminstone aktat mig nog för att ej förställa er... Farvälln Denna englalika godhet gjorde mera intryck på den stränge hugenotten än han sjelf väntat. Då han såg den ädla qvinnan aftorka sina tårar, hvaraf ingen enda var blandad med bitterhet, erkände han inom sig att Henrik aldrig skulle återfinna en engel sådan som hon, och en stämma i hans bröst förebrådde honom högt, att han varit så snål på balsam för ett så ädelt sår. Ett ögonblick vredgades ministern på si sjelf; han ångrade sina ord, och han tillstod tyst, att han hos Gabriella uträttat alldeles motsätsen till det som konungen önskat. Men hastigt nedtystade det kalla förnuftet samvetets röst, och i stället för att godtgöra sin hårdhet, lyckönskade han sig öfver den tjenst han derigenom gjort staten och monarken. Jag återvänder nu till hans majestätn, sade han vördnadsfullt, med den ledsamma underrättelsen att jag ej lyckats qvarhålla er, fru markisinna,.