Aftonbladet – 28 juni 1856, sida 2

Gå, min herre, gå, svarade den unga qvinnan, och ett matt leende krusade hennes läppar; men skryt ej alltför mycket öfver den möda ni gjort er Detta var hennes enda hämd. Vänligt räckte hon sin hvita hand till afsked åt den obeveklige statsmannen, hvilken med blygselns rodnad på sina kinder blixtsnabbt skyndade derifrån, medförande en seger och ett samvetsagg. Men knappt hade han trädt ut i tamburen dit Gabriella följt honom, förrän en högljud röst genljöd i förstugan: Mulåsnorna?... Ja så! Hå, hå, skriken ej så högt. J hafven ej rest ännu!... Harnibieu Det var Crillon, ditskickad af den orolige konungen. En aning hade sagt den stackars Henrik, att hans förste minister denna gång skulle sakna: glöd och entusiasm, Ah! mjukaste tjenare herr de Rosny, huru står det till?..., Nå, är fru markisinnan omvänd ännu ? Nej, herr chevalier,, svarade Rosny, vred öfver denne nye stridskämpes ankomst. Markisinnan vidblifver tyvärr sitt beslut... hon vill-ovilkorligen resa. Gabriella beväpnade sig med mod. Det är sant, stammade hon, jag reser verkligen ... Åh nej, madame, afbröt Crillon, först måste ni höra mig; jag har också ett litet tal att hålla för er. Herr de Rosny återvände in i rummen; ett åskdigert moln hade lägrat sig på hans panna, och han beslöt att ej lemna ur sigte denne oväntade talare, hvars varma hänförelse och sprittande qvickhet han så många gånger haft tillfälle att beundra. Men, min bäste herr de Rosny, inföll Crillon ech sköt honom vänligt ut genom